Det är hårt att skiljas åt från någon som funnits där i den värsta tiden av ens liv. Han ställde upp när jag behövde det som mest. Och kanske inte ens bara det - utan han räddade livet på mig. Inte bara metaforiskt, utan bokstavligen. Med honom kändes det som att livet inte var helt slut. Att vi kunde hitta saker i framtiden som var värda att stanna kvar för.
Men sen är det ju inte bara det. Utan också det faktum att han kände Annie. Att Annie kände honom. Annie ÄLSKADE honom. Leo gör det också såklart, men Leo finns kvar här och hon gör inte det. Det känns som att jag sviker henne. Som att jag fråntar henne hennes älskade bonuspappa. Jag vet att det låter absurt, det är det säkert också. Men som vanligt kan jag inte tränga undan dom tankar som kommer. Tänk om... ja, tänk om hon är besviken på mig. Bara tanken får det att svindla framför mina ögon.
Men jag försöker tänka precis som i tidigare separation, att man inte kan hålla ihop för barnens skull. Och kanske speciellt inte för ett barn som inte ens är här. Ett barn som är död. Och egentligen, varför skulle hon vara besviken på mig? Borde hon inte vara stolt? Hon har en mamma som följer sitt hjärta, även i dom svåraste och tuffaste besluten.
Som ni förstår har mina tankar inbördeskrig. Som alltid vid såna här stora händelser i livet. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka och tänka att jag gjorde rätt val. Rätt val för mig. Och inte rätt val för ett barn som inte är här. Och jag önskar att jag ibland kunde stänga av bruset i hjärnan. Jag är en riktig övertänkare. Men då vet jag ju i alla fall att om något inte blir som förväntat, så har jag redan tänkt på det 🙃
Men varför oroar jag mig över hur Annie ser på mitt liv och mina beslut? Det här är inte enda tillfället. Det är ofta som jag undrar över vad hon skulle säga och känna. Som att jag kan svika henne om jag lever fel liv. Jag har ju accepterat hennes död?
Så. varför. Fattar. Jag. Inte.
Att. Hon. Är. Död.
Varför fattar inte jag att hon inte längre har en åsikt?
Tanken på det får mig bara
att vilja spy.
