Ni skriver ofta att ni uppskattar min ärlighet. Att jag säger som det är. Men det är inte bara för er skull som jag gör det, utan också för min. Kanske mest för min egen skull. Jag har märkt och känt, att sanningen liksom befriar mig.
En gång i tiden ville jag att allt skulle se bra ut utåt. Jag ägde ett hus vid sjön, men jag trivdes aldrig där. Men det såg bra ut. Jag skulle aldrig ha erkänt att relationen jag levde i var hemsk. Att pengarna på banken alltid var slut. Att jag vantrivdes på mitt jobb.
Så en dag blev Annie sjuk och ingenting annat spelade längre någon roll. Jag brydde mig helt enkelt inte längre om yta eller fasad. Allt det som jag egentligen levde för, höll på att glida ur mina händer. Då började jag automatiskt att berätta sanningen om det som jag upplevde. Det mottas inte alltid så bra av andra. Men vad ska man göra? Leva en lögn för att andra ska, vadå, vara nöjda? För att andra inte ha något "skit" att prata om? För att andra inte ska behöva ta ansvar för sina handlingar? Andras skitsnack är inte längre min kompass i livet.
Nej, jag märkte att sanningen befriade mig. Att säga som det var, gjorde att jag kunde vara mig själv mer. Inte upprätthålla en fasad. Så det är därför jag gör det. För att när jag säger sanningen till er, så lär jag mig mer om mig själv. Jag inser kanske att det finns fler sanningar. Fles sidor av samma sak. Det finns nyanser och lager som annars aldrig kommer fram.
Sanningen.
Verkligheten.
Det är det enda som hjälper mig tänka.
Annars hör jag bara bruset från någon
som jag trodde att jag ville vara
men som inte är jag.
