Ni är många som frågar om jag fortfarande är ihop med min kille. Och det är jag faktiskt inte längre. Det är så sorgligt men också helt rätt.
Jag tycker det är så synd när man försöker dölja sanningen i sociala medier med att skriva "men vi är bästa vänner" bara för att man inte vågar stå för eller för att man skäms över att det liksom inte höll. Jag vet exakt hur det är, jag har varit där själv. Inte velat säga att "vi hatar varandra nu" för att det känts som ett misslyckande. För det är alltid så det har känts för mig när jag har separerat tidigare i mitt liv. Jag har haft en bild av att man ska hålla ihop hela livet, till varje pris, och därför har jag istället stannat FÖR länge. Mått dåligt år efter år. Känt mig som om jag misslyckats med livets stora och enda målbild - att leva med någon tills man blir gammal och grå.
Men med Alle är det helt annorlunda. Det är inte så att vi bråkade mycket eller inte kom överrens. Och vi är faktiskt bästa vänner som träffas ofta. Det som hände var att vi slutade vara ett par. Vi levde som vänner ett bra tag innan vi tog beslutet. Vi hade för mycket på varsitt håll och glömde bort kär-kärleken som vi tidigare känt för varandra. Så istället för att hålla kvar vid den där målbilder att man ska hålla ihop hela livet, så följde jag mitt hjärta. Och det var verkligen inte lätt.
Alle har funnits där för mig under den absolut värsta tiden i mitt liv. Helt ärligt så var han den som fick mig att orka leva vidare. Att orka fortsätta. För att jag fick vara kär. Jag var så upp över öronen förälskad redan från dag ett. Tänk att få ha den känslan på samma gång som det känns som att man rasar ner i ett hål och tror att man ska dö. Han var handen som drog upp mig ur gropen. Han fick mig att tro på en framtid. Att det fanns mer än bara sorg. Så att inse att den kärleken hade förändrats och blivit annorlunda var inte lätt. Det tog tid det också förstås. Men jag lät inte mig själv fundera över det år ut och år in. Livet är för kort för det. Och jag vill leva fullt ut!
Så tillslut kom vi fram till att det är viktigare för oss att ha varandra kvar, som vänner, än att vi håller i för hårt i något som inte längre finns. Jag älskar honom, det gör jag. Det är inte något som går att stänga av efter dom upplevelser som vi haft tillsammans. Men jag älskar inte honom så som jag vill älska någon jag ska spendera mitt liv med.
För samtidigt så blev jag beroende av honom. Beroende av att känna att det fanns mer än sorg. Beroende av att tro på oss i en framtid. Beroende av hans trygghet och hans närhet. Så jag slutade försöka få tillbaka mig själv. Jag slutade försöka leva livet så som jag vill leva det. Det är inte så att det på något sätt är Alles fel eller att vi bara levde hans liv, absolut inte. Det var bara det att jag fastnade i en loop av att något skulle vara på samma sätt för alltid, och att vi skulle vara nöjda med det. Men så funkar ju inte livet. Vi förändras ständigt och vi behöver följa med oss själva i våra förändringar. Inte fastna i något som inte kan vara detsamma för alltid. Så tillslut fick jag inse att jag inte skulle hitta mig själv längre på den plats vi var på. Jag tappade nästan allting av mig när Annie dog. Sen var jag Alles och Leos och tiden gick. Det var underbart och livsnödvändigt så länge det varade. Men nu vill jag hitta vem jag är på egen hand. Nu vill jag se allt som resten av livet har att erbjuda.
Det är bland det läskigaste jag gjort. Att separera från en person som är min stora trygghet. Min stora värme. Någon som jag fortfarande älskar. Någon som jag egentligen trivs bra med och kommer jättebra överrens med. Men det är dags att stå på egna ben, för att se var den vinden bär mig. För att hitta vem jag är.
Och jag vet ju redan nu, att det finns en stor del av mig, som jag burit på hela livet men aldrig vågat släppa ut. Kanske är det dags för den delen av mig att flyga fritt.
Och tänk att även separationer kan vara en sån stor sorg. Även fast vi fortfarande lever och står varandra nära, så ska vi liksom dra bort klistret som hållt oss samman. Livet fortsätter att förundra mig och lära mig massor om hur det är att vara människa.
Hårt men vackert på samma gång ❤️
