Jag vaknade av att Juni grät. Jag satte mig upp och lyssnade, redo att springa ner. Men det var tyst. Då insåg jag att det var en dröm. Juni kan inte gråta och har inte kunnat på flera år. Jag pratar ofta om att jag saknar hennes skratt, men jag saknar hennes gråt minst lika mycket. Att få trösta och finnas där för henne när hon behöver mig, hennes mamma, som mest. Vad skulle kunna vara finare än det?
- marrejohansson