Det har varit en jobbigare barnfri vecka än vanligt. Visst njuter jag av egetiden och av att jag bara behöver ta hand om mig själv, men det blir också tyst och tomt. Speciellt efter att Elly åkte till sin husse. Men den här gången har det också känts extra starkt, antagligen för att Leo JJ var i Danmark.
Jag är så glad för Leos skull att han fick åka på en så rolig resa till ett annat land (det är ju såå stort för ett barn) med Legoland och äventyrsbad. Jag hade inte velat att vi gjort på något annat sätt. Men dels kändes det mer oroligt för mig när han var i ett annat land. Jag antar att min oro kring mina barn sträcker sig längre än beyond efter allt som vi var med om kring Annie. Men jag brukar inte oroa mig sådär. Det var som att det blev extra extra för att Leo var långt ifrån mig. Jag kunde liksom inte finnas till hands.
Men det handlar inte heller bara om det. När Leo är borta sådär på något roligt, så påminns jag extra mycket om att Annie inte är det. Att Annie inte får följa med och uppleva allt det där som Leo får uppleva. Jag kan liksom inte fatta att Leo lever så mycket, och att Annie inte gör det alls. Dom skulle ju göra allt sånt här tillsammans!
Därför har det varit en jobbigare barnfri vecka än vanligt. Dessutom har det krockat med påsken och vi vet ju alla vad högtider gör med oss i sorg. Ibland är det bara så svårt att greppa att det är det här som blev det riktiga livet.
Det här som inte ens påminner lite
om hur jag drömde att det skulle bli.
