Ibland hatar jag känslan som uppstår inom mig i sällskap av andra barn. Det kan vara barn jag ÄLSKAR och ändå gör det ont så långt inuti att jag inte vet hur jag ska få bort det. Förmodligen är det för att det är barn som jag älskar, som gör att jag hatar känslan ännu mer. Men jag har försökt låtsas som att den inte är där. Det hjälper inte utan gör det bara värre.
Jag har pratat med min psykolog många gånger om att man inte ska skaffa sig undvikanden när man är i sorg. Med det menar jag att man inte ska undvika saker som eventuellt påminner en om personen man sörjer, eller undvika saker som kan göra att man upplever starkare sorg. I mitt fall skulle det kunna vara att undvika en film som Annie tyckte om, eller en bok som vi brukade läsa. Jag har jobbat aktivt med att inte undvika saker. Till exempel så pratar jag obehindrat om Annie idag, men det krävdes träning. Jag kan se bilder och videos på henne fast jag vet att sorgen blir starkare just när jag gör det. Allt har handlat om att jag inte vill begränsa mitt liv på grund av min sorg. Och desto mer jag utsätter mig för sånt jag helst vill undvika, desto bättre går det.
Men mitt allra största undvikande har handlat om andra barn. Att se andra barn, speciellt flickor i Annies ålder eller höra dom. Jag har undvikit att gå in i Leo JJ's skola, undvikit kalas, ja allmänt undvikit sammanhang där det finns risk att träffa barn. Det jag är rädd för att deras närvaro ska påminna mig om Annies frånvaro. Det kommer tankar om hur Annie skulle ha varit idag. Vad Annie skulle ha sagt. Vilken klass hon skulle gå i, vilken glädje hon skulle sprida. Det byggs upp en brutal tomhet och saknad - det som förmodligen är det värsta av alltihop - att ingenting är som det borde.
Och jag hatar känsla av avundsjuka gentemot andra barn. Extra starkt så hatar jag det när det gäller barn som jag älskar. Det handlar inte om att jag önskar livet ur dessa barn. Eller att jag önskar att dom kunde byta plats med Annie. Tvärtom, dom ger kärlek till mitt hjärta som jag inte skulle vilja leva utan. Det är snarare en känsla av skam. Att jag skäms över att deras älskade små ansikten får mig att tänka på Annies ansikte. Att deras små röster gör mig svag i skelettet. Att deras skratt ger mig en klump i magen. Jag skäms för att jag inte bara kan älska, utan att samtidigt påminnas om den kärlek som jag har, som inte hör hemma hos någon på jorden. Den hemlösa kärleken till min dotter.
Jag vet att jag inte ska skämmas. Och jag vet att jag gör bäst i att försöka träffa barn oftare, träna bort undvikandet. Men det gör för ont. Ibland är det enklare att bara ta den lätta vägen. Och så längtar jag efter fler barn. Hur? När jag inte ens kan vara i sällskap av andras utan att smulas sönder i bitar? Jag antar att det ibland slår mig, vilken evighetslång smärta det är att förlora sitt barn. Men kanske är det så, att ingenting i smärtan blir mildare, av att undvika att fortsätta leva?
Det må vara smärta som ibland är en av dom närmaste vägarna jag har till Annie.
Så låt då smärtan komma in.
