Ibland händer stora saker i ens liv, som gör att man tvingas in på den där självreflekterande resan som man egentligen borde ha gjort för länge sen. I en förlängning så är det lite så som det har blivit för mig efter Annies död. Jag reflekterar över vem jag är, vad jag vill göra och vilken väg jag ska vandra på.
Jag förstår hela grejen med medveten närvaro, nuet och medvetenhet, det gör jag. Det är så självuppfyllande, omhändertagande och meningsfullt. För vi har ingen framtid, vi har bara nu. En revolutionerande tanke i det hela, är ju att även när framtiden kommer, så är det också Nu. Framtiden som inte finns än, när den väl är här, så är det Nu. Jag blir lite yr av tanken, men också vaken. Jag inser att jag springer mot något som inte finns än. Därför älskar jag att försöka stanna upp och minnas att jag är här och nu. Men, det kan trots allt inte hindra mig från att drömma om en framtid, göra planer för ett liv längre fram, och hoppas på att saker ska bli bättre. Kanske är det en alldeles för djupt rotad del av mig.
Jag har länge drömt om Tiny Living, Tiny House, Truck Life, Vanlife och annat äventyrligt. Kanske var det just efter Annies död som drömmarna växte fram och blev tydliga. Jag vill inte bo i ett stort hus omringad av materiella ting som jag inte kan skiljas från. Ändå gör jag det. Jag träffade min kärlek som ju har sin vackra gård och förstå mig rätt - jag älskar den lantliga luften, den orörda naturen och det rika djurlivet. Men det stora huset var inte något som jag skulle ha valt om jag gått min egen väg. Jag förstår också själv hur priviligierat det låter men det är inte meningen. Jag är tacksam för allt som jag har, för den trygghet det här livet ger mig. Men jag har också insett att jag vill testa mig fram på mina egna premisser. Se om jag hittar en väg som är mer lik den jag helst vill gå på.
Jag och Leo bestämde oss för att flytta ut i husbilen. När jag köpte husbilen, som vi kallar för "Bussen", så hade jag en dröm om att bo i den mer och testa på Small Living. Så varför inte nu? Jag har varit styrd av min sorg under en lång tid, men sen en tid tillbaka har jag börjar omvandla den till en superkraft. Något som tar mig dit jag vill nå. Jag förstår att sorgen kommer i vågor, att det kommer att komma tider som är jobbigare igen, men jag rider just nu på vågen av frihet. Vågen av längtan efter äventyr. Jag vet inte alls hur det kommer att bli. Vi kanske inte står ut längre än en vecka? Eller så älskar vi det och flyttar aldrig hem igen. Tiden får visa. Men vi har det stora fina huset kvar och kan vara där precis hur mycket vi vill, så kanske är det lite fusk.
Leo kommer att gå i skolan som vanligt, vi kommer att bo i Sörmland på olika platser. Ibland ställplatser med el, men oftast off grid förhoppningsvis i en skog, vid en sjö eller i närheten av hästgårdar och lantliv. Men jag kan bara gissa att off grid livet mer än ofta kommer att handla om parkeringsplatser, vägkanter och vägens ände. Det blir ett äventyr oavsett! Sen får vi se om det här är rätt typ av living för oss, eller om Tiny House, ett litet torp eller det stora fina huset lockar mer. Bara äventyret i sig blir ett steg i rätt riktning mot det liv som jag tror mig vilja leva.
Jag ser fram emot att dela äventyret med er! Till en början ska vi göra i ordning husbilen så att vi kan bo i den på heltid. Jag kanske delar med mig av en liten lista framöver, på saker som känns viktiga? Kommentera gärna vad ni vill veta mer om.
Kram Sara
