Jag ville ha min mamma med mig. Men han tvingade mig att ta med honom istället. Jag ville inte ha honom där, men två veckor innan förlossningen misshandlade han mig och jag vågade inte säga nej. Han ville inte vara där, sa han, men ändå forcerade han fram att han skulle vara med.
Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv som på förlossningen. Jag var rädd. Jag hade ont. Jag var halvnaken och mer utsatt och utlämnad än någonsin tidigare. Det fanns inte en enda människa där som jag kände. Jag hade verkligen behövt få ett "var inte rädd, jag är här för dig" eller "du fixar det här, du är så duktig". Men allt jag fick var iskyla. Han höll ett bestämt fysiskt avstånd och sa inte ett enda ord till stöd eller uppmuntran. Jag riktigt kände hans avsmak och ogillande.
Den stund som skulle bli den finaste i livet blev på många sätt fantastisk. För jag gjorde det helt själv. Det var inget teamwork. Det var en enkvinnoshow. Jag fick min dotter på bröstet och hon var varm, levande och det vackraste jag någonsin sett. Samtidigt blev det också en av de värsta stunderna i mitt liv. För jag insåg fullt ut att jag inte var ens det minsta älskad av den jag levde med.
Om någon jag älskade skulle genomgå något mycket smärtsamt, och inte helt riskfritt, skulle jag vara noga med att förmedla min kärlek och mitt stöd. Det är så man gör för sjutton! Den bistra sanningen är att jag hade varit mindre ensam om han inte varit där. Jag hade varit fysiskt ensam, ja. Men att befinna sig i en svår stund med någon som inte bryr sig om en, är nog den värsta ensamhet som finns.
Jag hade en bild av hur min förlossning skulle bli. Det har nog alla. Och långt ifrån alla får nog den förlossning de tänkt sig. Men där andra blivit stärka i sin kärlek och sin tilltro till sin partner, vaknade jag upp till en grym insikt. Samtidigt som jag födde min dotter, begravde jag min relation. När jag hörde hennes första, livgivande skrik strömmade tårarna. Tårar av lycka över att hon levde. Över att vi, hon och jag, äntligen var tillsammans. Men jag grät också av sorg över att jag insett att mannen, som jag ännu älskade, hatade mig med varje centimeter av sin kropp.