Då var det dags för ännu en högtid. Ibland känns det som en lättnad i tiden "mellan högtider". Som att jag kan pusta ut och bara vara. När en högtid närmar sig så blir sorgen oundvikligt tyngre. Saknaden blir starkare. Hålet djupare. Hennes frånvaro blir påtagligare även om den alltid känns av mer eller mindre. Sen är vissa högtider värre än andra, och det skiljer sig också åt från år till år.
Nu är det påsk som står för dörren. I helgen firade vi påsk lite i förväg för att Leo JJ åker till Danmark på lovet. Så vi passade på nu innan. Vi gömde och letade påskägg, åt god mat och spelade spel. Ibland får jag upp bilder i huvudet på hur jag föreställer mig att Annie skulle ha sagt eller gjort i en situation. Det värmer min själ att hon dyker upp i mina tankar. Det smärtar en hel del, men jag upplever det inte bara som negativ smärta. Efter lång tid "mellan högtider" när livet bara rullat på så är det skönt att få bli lite extra känslosam och tänka på henne extra mycket igen. Att det gör ont är ett tecken på att hon fortfarande är med mig. Att hon fortfarande fattas mig. Annie hade ju älskat påsken. Leta påskägg och äta godis som var det bästa hon visste. Vår sista påsk tillsammans firade vi på sjukhuset när hon skördade stamceller till sin transplantation som hon aldrig hann göra. Trots att det var mycket oro och mycket sjukhus så minns jag den påsken med värme.
En annan sak som jag tänkt mycket på den här påsken, är att jag känner mig så mycket mindre som mamma. Och med det menar jag att jag inte upplever att jag har samma engagemang. När Annie levde gick jag all in med påsk-fix och julfix. Jag menar inte dyra presenter osv men ändå ett engagemang i påskäggen och julklapparna. Jag ville så mycket. Nu orkar jag inte. Jag fixar minsta möjliga för att få det gjort. Jag pratade med mamma om det och hon hade inte alls samma upplevelse... Hon ser mig som engagerad. Kanske är det bara en inre känsla? En inre trötthet? Jag kanske lyckas med mer än vad det känns som. Det kanske är det att det saknas ett barn som är grejen. Engagemanget är detsamma, men det finns bara ett barn som får ta del av det. Någon annan som upplevt samma?
Nu är det i alla fall dags för ännu en högtid. Utan henne. Jag drar på järnmasken och fejkar vidare. Låtsas som att jag är fine med det här livet. Tillslut tror jag lite på det och det går lite enklare. Fastnar jag för mycket vid hur jag önskar att det egentligen var, så skulle jag lägga mig ner och dö.
Högtiderna kommer och går oavsett.
Det är bara att följsamt hänga med. Stå ut.
Och sen lalla vidare i landet "mellan högtider".
