"Annie. Du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig. Jag vore ingenstans, jag vore ingenting om du inte fanns".
Bara någon timme efter att jag blev väckt mitt i natten med orden "hon har en tumör på njuren" skrev jag dessa ord i ett inlägg på Instagram. Då tänkte jag på det, att hon kunde dö. Att hon förmodligen skulle dö, för jag visste inte mycket om cancer mer än att människor dör av det hela tiden. Jag tänkte att våra liv var över.
Samtidigt så hade jag ingen aning. Inte ens en liten susning om hur våra liv skulle se ut närmaste åren. Att alltihop faktiskt skulle leda fram till hennes död. Och tur var väl det, att jag inte visste. För hoppet var det som fick mig att kämpa för allt jag var värd. Hon skulle inte dö om jag fick bestämma. Men sen dog hon. Det var inte upp till mig, även om jag många gånger inbillade mig att allt jag behövde göra var att bli en bättre människa. Så att jag inte behövde bli straffad. Men hon dog och jag gjorde det inte. Hon finns inte mer. Men det gör jag. Och ändå så har hon funnits och på många sätt kan hon därför inte ofinnas. Hon var här och hon finns kvar i oss. Alltid.
Och så det där med att jag skulle vara ingenting utan henne. Det stämmer inte heller. Kanske var jag närmare "ingenting" innan hon fanns? Eller så känns det bara så nu när jag vet att hon gjorde mig till så mycket mer. Så mycket djupare. Så många fler lager. Men utan henne är jag såklart inte densamma. Utan henne är jag halv, och kanske inte ens det. Men jag ÄR. Jag är tack vare henne.
Det finns så mycket som vi aldrig kan föreställa oss, hur mycket vi än tänker på det. Hur mycket vi än tror eller jämför med andra. Det kan kännas som att jorden ska explodera när något sånt här händer. Hur överlever man sitt barn? Jag har inget svar. Jag bara överlever utan tips och tricks. Och jag vet ingenting om det som jag inte genomlevt själv. Men en sak vet jag mer än allt annat, och kanske är det fler änglaföräldrar där ute med samma övertygelse. Och det är att hon kan vara hur död som helst,
men eftersom hon en gång fanns
så finns hon nu också
för jag lever alltid
mitt liv
genom henne.
Och jag ÄR.
Jag är
för att hon fanns.
