top of page
  • marrejohansson

Besviken och bitter

Besviken och bitter på att det aldrig blir som jag tänkt. Att dagar med vila, sömn och egentid byts ut mot sömnbrist och vaken natt med krasslig Juni. Dåligt samvete för att dessa känslor dyker upp, då det är Juni det är synd om. Inte mig. Jag lär ju överleva det här också.


Lillasyster åkte med farmor och farfar till deras sommarställe igår och idag är det meningen att även Jonas ska åka dit och stanna tills imorgon. Tanken på att få egentid med Juni under kvällen och lördag morgon var supermysig. Tanken på att få sova ostört i två nätter och få lite egentid under fredagen när vi har assistans, underbar.


Vid 04:30 väckte nattassistenten oss då Juni fått en slempropp och slemsugen inte fungerat som den ska. Inte ok och det hade kunnat gå illa. Assistenten hade löst det men blev ju omskakad, såklart. Somnade om någon timme efter detta och gick upp vid 07:30 med en tanke om att jag iaf skulle få sova helt ostört natten till imorgon. Någon timme efter det messar vår andra nattassistent att hon var sjuk. Ridå ner. Och här vill jag verkligen poängtera att jag inte hyser några som helst agg mot assistenten. Hon känner av en förkylning och då ska hon stanna hemma, så jag är tacksam för att hon tänker på smittorisken. Men måste jag ALLTID ha sån förbannad otur när det kommer till vila eller roligheter. Alltid kommer det sjukdom eller annat i vägen.


Så nu går jag här och är bitter och sur. Samtidigt som jag också blir irriterad och sur på mig själv för att jag hamnar i självömkan och tar på mig offerkoftan. Juni är sjuk och kämpar på som den hjälte hon är. Då kan väl jag göra detsamma, jag som är frisk, stark och framförallt VUXEN.


Nu ska jag fortsätta storstäda mitt skitiga hem och hoppas på att jag städar undan den där bitterheten i samma veva. Wish me luck!

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Tänk att få trösta sitt barn

Jag vaknade av att Juni grät. Jag satte mig upp och lyssnade, redo att springa ner. Men det var tyst. Då insåg jag att det var en dröm. Juni kan inte gråta och har inte kunnat på flera år. Jag pratar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page