För varje natt som gick så blev sömnen bara sämre och sämre, flera gånger per natt vaknade jag och kände en panik i kroppen. Vart är han? Lever han? Det första jag gjorde var att kolla kartan på Snapchat, bra han är hemma och var online precis.. phu!
Jag kände att jag hela tiden behövde ett livstecken från Andreas för att jag skulle kunna känna mig lugn. Flera nätter hände det att Andreas hade skickat något kryptiskt meddelande, ibland tydliga saker vad han menade och ibland förstod man inte riktigt. Dagarna fortsatte så här, en ständig oro om att jag skulle vakna på morgonen och han inte levde. Jag försökte att fokusera på annat för han hade lovat att inte göra något dumt men det var så otroligt svårt.
Veckorna gick och det blev sommar, Andreas hade träffat en ny tjej och utåt såg han ut att må väldigt bra. Han bjöd över oss på en sommarfest. Vi ordnade barnvakt och åkte dit, den kvällen var så rolig och jag minns att vi satt uppe och prata till klockan fyra på morgonen.
Var det nu han började må bättre? Hade samtalen hos psykologen hjälpt honom?
Det kanske var nu det vände, han kanske hade insett att livet hade så mycket mer och ge och vi har ju varandra. Det väcktes ett hopp inom mig, ett hopp som tyvärr inte blev så långvarigt..