Jag sov knappt någonting på nätterna längre, min hjärna kunde inte varvar ner och jag kom inte till ro för att kunna somna. Det var många nätter jag endast sov 2-3 timmar. Jag kände mig helt slut..
På något vis kände jag att jag behövde ett sätt att hålla koll på Andreas utan att jag behövde skriva till honom varje dag för jag vet att han jag tyckte var så jobbig som skrev och fråga hur han mådde varje dag och ja, jag förstår honom. Samtidigt önskar jag att han bara hade förstått att det var omtanke det handlade om.
Vi skickade ofta på Snapchat till varandra, från min sida var det mest bilder på Alvin för jag visste hur mycket Alvin betydde för honom. Då slog det mig, att man kan ju se varandra på Snapkartan, när man senast var online och vart man befann sig. Det blev mitt sätt att se att Andreas levde men det blev också ett beroende att hålla kolla på kartan varje dag. Andreas skickade en dag ett meddelande i vår gruppchat, en bild på två nycklar. Han hade kopierat sin nyckel till huset för att vi systrar skulle få en varsin för man visste aldrig när vi behövde den. Katastroftankarna kickade igång på en gång.
Varför behöver jag den här nu? Vad tänker han göra? Hur mår han?
Samtidigt som katastroftankarna kickade igång så kunde jag tillslut landa i att det kändes tryggt att ha en nyckel dit i fall något skulle hända. Men inget skulle väl hända?