Andreas blev sjukskriven efter allt som hade hänt, hans kropp var inte redo att börja jobba och han hade precis börjat gå och prata med någon. Det kändes otroligt skönt för mig och det kändes verkligen som om det var nu han skulle få rätt hjälp att må bättre och bearbeta händelser i livet.
Jag fortsatte skriva till Andreas varje dag, jag upplevdes nog som väldigt tjatig men det kunde jag ta för jag var så rädd att han skulle göra något dumt. Jag vet att jag skrev att jag ville att han skulle höra av sig om han hamnade i en djup svacka igen.
"Det är just det jag inte gör, hamnar jag i en svacka så låser jag in mig och skiter i allt"
Svaret jag fick var inte ett svar jag ville ha men jag visste att han fungerade så men jag gjorde verkligen allt för att han skulle höra av sig till mig i stället, jag fanns ju där för honom hela tiden. Jag kände en sån frustration över situationen.
Andreas valde att vara mycket själv hemma i sitt hus i skogen, trots att jag bjöd in honom till oss och frågade om vi skulle komma dit så blev svaret oftast nej eller att han inte orkade.
Jag märkte att han började dricka mer alkohol, vilket han nog inte trodde att jag märkte att han gjorde men jag märkte det på att han svarade konstigt ibland, han drog sig undan mer och undvek att svara på mina meddelanden.
Mitt i allt där började jag själv må sämre, oron bara växte, sömnen uteblev och hjärnan gick på högvarv hela tiden..