För lite mer än 3 år sedan var vi var med om den värsta dagen i våra liv, då somna Hampus in, hemma där han mådde och trivdes som bäst omringade utav oss.
Man kommer aldrig vänja sig vid tanken eller känslan utav att aldrig mer få träffa, prata eller krama Hampus igen, sitt barn. Det minsta lilla vardagliga som att vänta på att träffa honom efter skolan eller ett samtal, det kommer aldrig mer ske. Ingen som inte varit med om något liknande kan förstå den känslan, tro mig.
Hampus var en av de mest sociala och smarta människor jag träffat i mitt liv, även hans ringa ålder. Han skulle blivit något stort det vet jag. Vi är många som saknar han. Hampus närvaro och omtänksamhet satte avtryck i många. För en vecka sedan skulle han tagit studenten, han var redan klar med vad han skulle plugga på gymnasiet och sökte in på naturvetenskapliga programmet, matte var ju hans favorit ämne. Just nu är många föräldrar trötta efter en vecka med all planering som krävdes inför en student, och känslan som uppstår hos mig är svår att beskriva, en slags sorg kan man säga det med. Varför fick vi inte uppleva denna glädje och fest för vår Hampus, varför fick han inte va med om denna fantastiska tid som studenten är? Hur i helvete kunde det bli så???? Frågorna som jag ställer mig och gjort lång tid är så många och ingen som kan svara på.
Nu är det skolavslutning och allt vad det innebär, tex syskon korten som sprids på alla social medier där man lägger upp bilder på sina fina sommarbarn. Det gör så otroligt ont i mig när Hampus lillebror inte har något syskon eller bror kvar att fira med, ta kort med och alla andra saker, vi åker till Hampus grav numera och tar kort. Konstig känsla men ändå för oss det normala liksom.
Jag vet att det var någon som sa till mig att sorgen har 5 faser, aldrig det stämmer inte. Sorgen är konstant hela tiden, närvarande i alla saker jag gör. Vissa dagar gör den sig inte påmind på samma sätt som andra dagar. Högtider är ju inte direkt de bästa, då umgås man ju ofta med familj och vänner och då kommer det för alltid vara en som saknas, varje gång. Det är som ett stort hål i mig, som aldrig kommer att kunna fyllas, å andra sidan så klart att det skall göra ont, en stor del utav mig finns ju inte kvar hos oss längre. En del av mitt hjärta finns ju i himlen❤️