Cancer, Hampus du har cancer, mitt barn har cancer. Hör ni hur det låter, hur tar man in det som förälder och framförallt hur håller man ihop som människa. Det gör man inte, men det måste ju gå på något sätt.
Tiden efter att vi fått Hampus cancerbesked var inget annat än totalt kaos. Dagen då Hampus blev inkallad till Halmstad slutade med ambulansfärd till Barncancercentrum, AVD 322. Vi visste inte då men fick reda på efter att Hampus lymfkörtlar kring lungorna var så förstorade att man var rädd att han skulle sluta andas. Så med i ambulansen åkte 2 läkare, en narkosläkare och en allmänläkare, Hampus pappa körde bil och jag åkte taxi efter ambulansen.
Innanför dörrarna på barncancercentrum, kan jag tänka mig att det är samma överallt, känns det väldigt speciellt. Alla barn har varsitt rum så klart, med gemensamt kök och uppehållsrum. På något sätt är det ett speciellt språk mellan familjer, för alla vet att innanför dessa dörrar kommer man inte om man inte fått ett besked som vi. Ett besked man inte ens önskar sin värsta fiende.
Fönstren vätter ut mot omvärlden, bostadsområde och höghus, en dag när jag satt i soffan i köket slog det mig, där ute pågår livet, här inne kämpar barn för livet. Bussen som tar folk till jobbet och skola går där ute, varje dag, som om inget hänt. Här inne får familjer besked dagligen, bra eller dåliga, som man önskar eller inte önskar. Vi fick Hampus diagnos, T-cells Leukemi, blodcancer, inte den vanligaste formen dock. Just där och då stod tiden stilla......igen.