En annorlunda vardag...

Att förklara hur livet med ett barn eller ungdom med en cancerdiagnos blir eller är, finns det inga enkla ord för. Hampus blev otroligt sjuk utav både sin sjukdom och sina behandlingar. Vi bodde mer eller mindre på sjukhus ett år från och till, allt som alla hade förklarat för oss blev hundra gånger värre eller mer, inget gick vår eller Hampus väg.

Mitt i allt detta var det tanken att man som förälder skulle ha ett jobb och en lillebror som skulle ha någon form utav en normal vardag. Det var verkligen inte det enklaste att få ihop. Hampus skulle helst klara av sin skolgång på något sätt men vi valde att inte ha för stora krav pa han, hans krav var vissa dagar att bara klara dagen och överleva. Varje gång som vi hoppades på någon form utav framsteg eller att Hampus skulle få må lite bättre så kom nästa bakslag, gång på gång. Cellgifter som inte fungera eller bet på sjukdomen, propp i lungan, inflamamtion i bukspottkörtelen. Listan kan göras så lång och mitt i allt detta så kämpade vår kille på som ingen annan.

Vi försökte va en förälder på sjukhus och en förälder hemma, jag hade sådan ångest varenda gång jag var tvungen att åka ifrån Hampus. Även om det var oerhört tufft att vistas på sjukhus så var det bättre att hela tiden vara nära och veta vad som hände än att sitta hemma och vänta på samtal om prover och dyligt. Sen kände man sig skyldig på något sätt att man åkte ifrån allt för att vara hemma och leva, det fick ju inte Hampus göra.

Det spelade ingen roll om det var sommarlov, födelsdag, jul eller nyår, allt fick Hampus fira på sjukhus och inte en enda gång klagade han. Så här i efterhand så tror jag att Hampus visste så mycket tidigare än vi att sjukdomen var mer aggresiv och värre än vad vi anade. Han kände nog det hela tiden i sin kropp men kanske inte så lätt att förklara.

Efter sommaren 2019 tog man ett beslut att göra en stamcellstransplanation, för första gången i sin sjukdom skulle Hampus strålas. Om han hade haft det tufft innan så kom nu den hittils värsta perioden.

I en stamcellstransplantation isoleras man i ett rum på avdelningen, det är en massa regler och måsten som måste följas dagligen. Det var en väldigt tuff och intensiv period för oss alla, men givetvis värst för Hampus.

I efterhand förstår jag ju nu att vår kille måste haft sådan frukstansvärd dödsångest. Men just då i allt kaos tror jag ingen av oss riktigt tänkte så, men vi gjorde ju allt vi kunde för att finnas för han. Hampus klagade nästan aldrig utan var den starkaste utav kämpar jag någonsin kommer att få möta. ❤️