Sista två åren av Annies liv, handlade enbart om att hålla Annie vid liv. Vi spenderade dag ut och dag in på sjukhus. Vi trängdes i två hårda sjukhussängar och aktiviteterna var begränsade. På många sätt var jag sängliggandes vid Annies sida konstant. Det förvandlade min kropp sakta men säkert till en stel klump. Jag fick stel nacke, ont i rygg och armar och jag liksom tappade alla mina muskler. Såhär fyra år senare, känner jag mig som en avdankad matta som folk med skitiga skor har gått på.
En gång i tiden var jag aktiv varenda dag. Jag tog milslånga promenader eller cyklade i flera timmar. Jag dansade balett och miljoner andra dansstilar under min uppväxt. Jag tränade inför triathlon, gick på simning och tränade intervaller. Den personen är helt borta idag. Den aktiva, starka och pigga människan är som bortbytt mot en svag, nedstämd och trött person. Framförallt, fylld till bredden av sorg.
Jag är så trött på att vara trött.
Jag har också extrema problem med migrän och kommer ibland in i perioder där jag har migrän flera dagar på rad. Medicinerna mot det har tappat sin effekt och det blir värre och värre. Stelheten i nacken påverkar mitt liv till den grad, att allt gör ont. Allt blir jobbigt att göra. Smärtan hindrar mig från att ta tag i min stelhet och trötthet. Det blir liksom en ond cirkel.
Efter förra veckans migränmaraton bestämde jag mig för att boka massage och beställa en massagekudde. Nu ska jag försöka bota denna stelhet, trötthet och migrän och jag börjar där. Med massage. Förr eller senare måste jag ju börja mjukas upp om jag försöker? Håll tummarna för att det hjälper. Så att denna gnällblogg kan få bli något annat. Absolut inte träningsblogg, kommer förmodligen aldrig bli lika aktiv igen som jag en gång var. Men kanske en tillfredsblogg. Hur härligt hade inte varit att få byta ut allt gnäll mot tips på hur man blir tillfreds? Någon som vet hur man blir det? Hur allt bara kan få bli lugnt och fint och harmoniskt?
Det är allt jag önskar mig för 2023.
Lite förbannad jävla harmoni.
