Vintervila (Juletider)

Snart är det jul!

Julen har aldrig varit en högtid för mig förknippad med ångest, vilket jag är otroligt tacksam för. Utan för mig är julen den högtid man tillbringar tid tillsammans med sin älskade familj, glada leenden på allas ansikten och inte ens en droppe alkohol. Det är julen för mig.

O andra sidan är vintern något som ger mig ångest. Julen råkar ju så passande infalla sig just under vintern, vem vet? Kanske som ett andrum?

Iallafall, vintern gör mig fundersam. Något bekymrad. Vintern är snö, kallt och outgrundliga grubblerier.

"Kommer det vara såhär varje år?"

"Är det verkligen såhär jag vill ha det, leva såhär?"

På grund av min diagnos har jag väldigt svårt att se ljus när det väl är mörkt. Då är det verkligen BARA mörkt.

När det är ljust däremot, vilket det kan skifta ganska snabbt till, är det inga större svårigheter att vara "lycklig". Jag sätter lycklig inom citationstecken, då jag upplever att den lyckan är så lätt att rubba undan.

Några psykotiska symptom senare är jag i mörker, igen.

De senaste dagarna har jag grubblat ofrivilligt, Fått hallucinationer och lättare vanföreställningar. Mn helt mörkt är det ännu inte, och det kommer jag inte heller tillåta det att bli. Iallafall försöka.

Även fast lyckans sken bedrar, gör även mörkrets brist på ljus det.

Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, kommer att vara för alltid. Ingenting, på gott och på ont.

Dessutom vet jag inte hur mitt liv kommer se ut om ett år, fem år, tio år.

Jag får vänta, hålla ut, och hoppas på det bästa.

För bra, det kommer det bli.