top of page

VILSE I DEN EVIGA VÄRKEN.

För länge sen såg jag en dokumentär om en späckhuggare, vars barn slets ifrån henne när hon bodde i en jättetank på ett zoo. Djurvårdarna vittnade om hur hon skrek och ropade efter sitt barn i flera månader. Hon förstod inte varför hennes barn var borta. Jag fick ont i magen, för jag förstod att det förmodligen skulle vara smärtsamt att säras från sitt barn. Men, jag kunde bara gissa. Jag har aldrig fått mitt barn kidnappat eller stulet från mig, så jag kan inte veta precis hur det känns. Men idag vet jag hur det känns när ens barn dör. Och det är ju just det, att man inte förstår. Varken kroppen eller hjärtat förstår det. Det värker i huden och musklerna domnar. Mammahjärtat förstår inte, hur barnet kan vara borta. Det finns så mycket villkorslös kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Så mycket villkorslös kärlek, som är omöjlig att byta ut eller glömma bort. Jag minns när jag skrek så högt att mitt mammahjärta knäcktes och jag sa då att det aldrig skulle bli helt igen. Och det blir det inte. Att förlora sitt barn till döden, är en evig värk i det knäckta mammahjärtat. Det finns ingen medicin som hjälper. Ingen annan människa som kan laga en. Något livsviktigt fattas. För alltid. Idag när jag tänker på den stackars späckhuggaren som ständigt ropade på sitt barn som var borta, så förstår jag henne. En del av mig vill också ropa. Jag vill skrika att någon ska ge mig mitt barn tillbaka. För även om jag förstår att hon är död, så förstår inte mitt mammahjärta det.


Mitt mammahjärta är vilse i den eviga värken. För det knäcktes. Och blir aldrig helt igen.



41 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page