top of page

Vem skyddar mig?

Det har varit en ny, tuff, vecka.

1) Elise aska är gravsatt, jag fick inte vara med.


Jag har suttit vid gräsplätten med grävmärken och hållit handen över hennes viloplats, och mamma har fått hämta mig i panikattacker där när jag legat på bänken och skrikgråtit efter Elise.


2) Mitt ex, dvs anledningen till att jag genomförde aborten och levt i rädsla, har börjat kontakta mig igen.


Jag mår otroligt dåligt av det. Han har lovat många gånger att sluta, men han slutar aldrig. Varje gång jag börjar läka, kommer ett meddelande, samtal, mail, messenger, dm på instagram eller Tiktok. Överallt förutom på mailen har jag lyckats blockera honom.


Så jag gjorde som alla bett mig: jag ringde 11414 för att kolla hur det går till att få kontaktförbud. Det är *svårt* att få genom ett kontaktförbud, flera polisanmälningar behövs, ofta är det långdraget och resulterar ändå inte i något fick jag till svar.

Han har rätt att kontakta mig, försöka förstöra mitt liv, min kropp, mitt läkande, min sorg, men jag har ingen rätt att stänga honom ute ur mitt liv trots att han förstört så mycket för mig.


En timma efter att jag sett hans namn i min inkorg kom febern, sedan illamåendet och en extrem ångest. Eller ja, den beskrivs nog bättre av "skräck" eller rädsla.

Jag har varit rädd konstant sedan dess. Sett mig över axeln, inte vågat vara vid Elise minneslund, inte vågat ge mig ut i stan, inte kunnat sova, hoppat till vid varje ljud, blivit rädd för bilar som liknar hans, sett honom och hans familjemedlemmar i människor jag möter.


Det enda stället jag känner mig helt trygg på är på jobbet, så jag har gått dit trots konstant feber samt panikångestattacker som avlöst varandra dygnet runt i 5 dygn nu. Men jag får känna mig trygg en stund, och det är värt utmattningen som kommer efteråt.


Jag hade sparat en Stesolid, sedan flera år tillbaka. Igår kom dagen då jag verkligen behövde använda den. Även med medicinen höll jag på att krevera av ångest. Ingen av mina vanliga copingstrategier nuddar ens den ångesten jag har nu.


Jag försökte bli uppringd av en sjuksköterska igår för stödsamtal och nytt recept, men hon ringde först idag. Ingen kunde skriva ett nytt recept. Blev skickad till flera olika personer som mest klagade på att de fick ta emot mitt samtal.

Sjuksköterskan på psykakuten suckade åt mig när jag desperat bad om hjälp för att de där tabletterna är det enda som kan hålla mig vid liv när det blir så jobbigt. Han sa bara att han inte tänker be någon läkare skriva recept. Jag berättade att jag kanske inte lever imorgon då, han sa inget så jag la på.


Vem skyddar mig?

Hade jag varit skyddad och kunnat få besöksförbud när Elise låg i magen hade hon fått leva.

Hade han inte haft rätt till kontakt med sitt barn hade hon kunnat leva.

Hade jag haft rätt att inte bli konstant trakasserad av honom hade jag kanske orkat leva och fått börja läka.

Hade sjukvården fungerat så hade jag kunnat få hjälp för min ovanliga sjukdom, eller åtminstone inte blivit konstant gaslightad.

Hade psykiatrin fungerat hade jag inte behövt bli tillsagd att jag är i vägen när jag vädjar om hjälp.


Samhället skyddar Honom, inte aktivt, men genom att ge honom rättigheter att bete sig såhär mot mig, så skyddar de honom och hans rätt att fortsätta misshandla mig.


Jag gav upp på hela samhället en stund. Sen fick jag ett samtal från min sjuksköterska, hon hade gått om sig och kring sig för att se till att jag fick receptet. Hon sa att jag måste anmäla honom. Hon att jag måste byta lås så att jag kan känna mig trygg hemma igen: att jag måste påverka de faktorer som jag KAN påverka.

Så jag gick till låssmeden runt kvarteret. Med tårar i ögonen. Frågade om hur man byter cylinder, om jag klarar av det själv. Vad det kostar. Mitt lås var tydligen komplicerat och inte så lätt att byta själv.

Killen som stod bredvid frågade "har du verkligen bara tappat bort dina nycklar?".

Då kom tårarna och jag sa "jag känner mig inte så trygg bara". Då sa han, utan att tveka, "jag hänger med dig på en gång och byter dem gratis om du betalar för själva cylindrarna". Han hade haft en tjej som varit med om något liknande. Han förstod. Han sa att han gärna stod vakt om det skulle känna mig trygg.


Att jag gärna fick komma in och prata om jag behövde, ta en kopp kaffe, bara snacka liksom. Han bytte låset på 5 minuter, och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka honom.


Så, jag börjar få tilltro till mänskligheten igen. Inte samhället. Samhället kan inte skydda mig. Men det finns så många fina människor som gör fina saker fastän de inte behöver. Det fick mig tänka på ett citat jag gillar:


"When I was a boy and I would see scary things in the news, my mother would say to me, "Look for the helpers. You will always find people who are helping".


Jag övar tacksamhet. Skriver ner mina rädslor och bockar av de jag kan påverka. Jag skriver ner saker jag längtar efter. Jag försöker se genom det mörka att det finns ljus också.

Jag hoppas jag kan få känna så snart igen.

41 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page