top of page
  • Sara Flyckt

VÅR NÄRSTÅENDES DÖD

Det var inte bara det att Annie dog. Det var också hur hon dog. Paniken som uppstod i det lilla sjukhusrummet som vi spenderat så många månader av våra liv i. Det var maktlösheten, hjälplösheten. Och förstås, det lilla, lilla barnet som dog - men också hennes bror. Åttaåriga Leo som satt i sängen bredvid och hörde sina föräldrar skrika för sitt liv. Så det är inte bara det att Annie dog. Det är också minnet av ett trauma som förföljer oss, vart vi än kämpar för att leva vidare. Vilken riktning vi än väljer att gå, så går det bredvid oss, redo att hoppa fram när vi minst anar det.



TRAUMAT SOM VAR ANNIES DÖD


En traumatisk situation beskrivs vara något som känns hotfullt, det kan vara allvarlig sjukdom, en skada, något katastrofalt eller en närståendes död. Annies död klaffar in under alla dessa kategorier. Jag kämpade för hennes liv, in i sista sekunden, fast jag visste att hennes död var oundviklig. Jag minns inte hela händelseförloppet, men jag minns fragment. Fragment av minnesbilder som förföljt mig sedan dess. Minnesbilder som gör mig panikslagen, illamående, skakig och orolig. Jag har varit nära att spy i diverse olika papperskorgar på grund av sådana minnesbilder. Jag har fått ont i huden, så det gör ont att ta på mig. Och det sammanfattar en bråkdel av vad som hänt med mig, efter traumat som var Annies död.


Men jag var inte själv i rummet. I samma rum, i sängen bredvid, satt lilla åttaåriga Leo. När jag skrek för mitt liv - och förstås för Annies - så var Leo en hjälplös åskådare. Vi hade fått veta att det är bra om barnen blir involverade i dödsögonblicket, så att dom får en verklig bild i huvudet av hur det går till. Annars finns det en risk för att dom skapar egna skräckinjagande bilder i huvudet av hur det ser ut när någon dör. Bilder som förföljer dom genom uppväxten. Så vi valde att Leo skulle vara med, utan tvekan. Men om jag känner att jag vill kräkas vid minsta minnesbild, hur mår då han? Han som bara såg på när alla skrek. När Annie inte kunde andas. När hon var där, och sen inte.



KOMMER ALDRIG MER IGEN


Jag började gå på traumaterapi för några veckor sen. Då sitter jag tillsammans med min psykolog (som är helt underbar) och går igenom händelseförloppet så detaljerat som jag bara kan. Jag berättar som att det händer nu, och inte då. Hennes fingrar rafsar på tangentbordet, eftersom hon skriver ner hela händelseförloppet utifrån det jag berättar. Jag lägger till något som jag glömde bort. Jag försöker att minnas så mycket som det bara går. Hon får påminna mig om att andas. "Lägg handen på bröstkorgen och känn känslan". Jag gör som hon säger fast jag tror att ångesten och paniken ska äta upp mig. "Du är större än känslan". Det fungerar. "Nästa gång ska vi bygga vidare på det här, sen ska jag läsa det högt, och du ska läsa det högt". För ja, det är så det går till på traumaterapi. Jag ska återberätta om händelsen så många gånger, att min kropp tillslut förstår att det där har hänt, men att det inte händer precis just nu.


För det är så det är när illamåendet kommer och jag hänger huvudet över en papperskorg. Kroppen reagerar på minnesbilder, som att det är precis i denna stund som det sker. Annies panikslagna blick äter upp mig inifrån. Den dyker upp när jag ser på TV. När jag äter frukost. När jag duschar. På skolgården när jag hämtar Leo. På fikastunden med en vän. Och då trycker jag bort det så kraftigt som jag bara kan. Smärtan sköljer genom kroppen. Det ska bort, bort, bort. Men nu ska jag göra motsatsen. Nu ska jag låta det komma fram. Ut. Traumat ska dela rum med mig. Vi ska respektera varandras närvaro. Förstå att vår intensiva tid tillsammans är över, och att vi nu bara ska samexistera. Att tiden då vi slogs om överlevnad, är förbi. Det har hänt, det var fruktansvärt, det kommer alltid att smärta att tänka tillbaka på då. Men Annie är död nu, idag sitter jag här med en vardag, ett nu och en framtid. Traumat som var Annies död, kommer aldrig mer igen.



VI BÄR DET TILLSAMMANS


Idag är det dags igen. För traumaterapi. Men idag är det Leos tur, och jag ska stå bredvid som stöd. Hur mycket panik som än vill stråla upp genom strupen av bara tanken på att höra honom berätta om sitt trauma - så är det hans tur nu. Han har ett långt liv framför sig. Han behöver verktygen ännu mer än mig. Så att han inte har panik inför döden, varje dag i hela sitt liv. Vi gör det här tillsammans nu. Jag ångrar inte att Leo var med när Annie dog. På något sätt tänker jag att det hade varit svårare för honom att förstå mitt trauma, mitt mående, om han inte hade varit med. jag tänker att traumat är tungt, men lite lättare när vi bär det tillsammans. Såklart önskar jag att det inte hade varit ett trauma alls. Att hon hade sovit in i sin död som det var sagt. Men vi kan inte påverka eller förändra det som har hänt. Så nu håller vi handen och tar oss igenom det ihop. Traumat är vårt. Annie är vår. Ingenting kan förändra något av det. Nu gör vi vad vi kan för att stå ut med det. Kanske till och med kunna leva med det.


En dag kanske minnet av Annies död

Överskuggas av allt det som var innan.

Den lilla men stora delen av livet,

När vi bara var en helt vanlig familj.



Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page