Dagarna efter att jag hade varit på besök på sjukhuset hos min bror blev som ett vakuum, jag gick till jobbet men det ända jag kunde tänka på var hur han mådde och varför han hade försökt ta sitt liv. Samtidigt som jag ville prata om det, bar jag det inom mig.
Två dagar efter att vi hade varit på besök på sjukhuset blev Andreas utskriven och jag kunde inte alls förstå hur det kunde gå så att bli utskriven efter ett självmordsförsök. Telefonen ringde återigen när jag var på jobbet och det var Andreas som undrade om vi kunde komma och hämta honom.
Det var en självklarhet för mig och efter jobbet åkte jag och min syster för att hämta honom.
När vi kom till Falun stod han utanför och väntade på oss, så glad att se honom men otroligt orolig över att han nu var utskriven och skulle få åka hem till sitt hus som låg mitt ute i skogen och skulle tillbringa den mesta tiden ensam.
Vi skjutsade hem Andreas, vi möttes av ett kallt och tomt hus som gav mig ångest för jag visste vad som hänt där dagarna innan men samtidigt finns det så många fina minnen från huset eftersom vi spenderat mycket av vår barndom där.
Fler timmar senare var det dags att åka hem, jag ville så gärna stanna med honom men var tvungen att åka hem.
"Jag klarar mig, jag ska äta något och sova för jag är så trött"
Han sa att han skulle klara sig och han skulle höra av sig om det var något men det tog emot så mycket att jag behövde åka hem för jag ville vara vara där med honom. För tänkt om det skulle hända något när jag åkt hem?
Jag släppte av min syster hemma hos henne och sen åkte jag vidare hemåt, hela vägen hem grät jag så jag knappt fick luft. Jag var tvungen att stanna för att andas för tillslut kunde jag inte se vägen.. hur kunde det bli så här?
Det jag inte visst nu var att det här var bara början på månader av ångest, oro och sömnlösa nätter..