UTANFÖR ÖVERLEVNADSZOONEN

Leo har fyllt 10 år och hans årliga maskerad har ägt rum.

En gång hade jag världens minsta lilla gubbe i famnen. Han gav mening till mitt ganska vilseledda liv och jag visste plötsligt exakt varför jag fanns till - för att älska min lilla son. Det var utan tvekan dom bästa åren i mitt liv, när jag blev mamma. Jag har nog alltid varit lite av en mamma, älskat små barn och längtat efter egna. Leo gav mig det viktigaste uppdraget på hela planeten, och jag kände mig bra på det! När Leo fyllde 2 år hade han sitt livs första maskerad. Sedan dess har vi haft maskerad varje år på hans födelsedag. Och i år, fyllde han 10 år.

I helgen hade vi den årliga maskeraden. Dessvärre, nu när ALLT är så överdrivet dyrt, så kunde vi inte köpa nya maskeradkläder och vi fick rota i garderoben efter vad vi redan hade. Men det blev lyckat, Leo var nöjd och jag var varm i själen efteråt. Vilken fin familj vi har runt oss, som i vått och torrt åker land och rike runt för att komma och fira älskade Leo när han fyller år. Det känns fint och få förunnat. DESSUTOM, så kom det familjemedlemmar i alla typer av utstyrslar för Leos skull. Vår familj bestod i helgen av snöleoparder, solroser, nyckelpigor, rockstjärnor och hippies. Det är fint men också hysteriskt kul!

Självklart överskuggas alla sånahär fina tillställningar av Annies frånvaro. Tacksamheten går sida vid sida med sorgen. Kanske är det så det alltid kommer att vara. Men jag är stolt över att vi alla ändå försöker att leva våra liv. Vi försöker att sträcka oss utanför "överlevnadszoonen" och göra mer än bara överleva. Sakta men säkert så når vi längre och längre utanför. Någon dag kanske vi till och med lever livet fullt ut igen. Vem vet.