Du är sju år gammal och du ser hur kompisarna följer med varandra hem, du själv tar din ryggsäck och inväntar att mamma kommer för att hämta dig.
Väl där hemma tar du fram ditt pyssel, pysslar i din ensamhet, ensamheten där och då. Du hoppar på cykeln och knackar dörr hos äldreboenden där du delar ut dina små teckningar du gjort, här var en plats att bli sedd.
Kanske en karamell eller två, de där var ju livet, i ensamheten tillsammans med någon annan som var ensam.
Oavsett vilken ålder vi är i, hur ensam vi än känner oss så försöker jag tänka att jag inte är ensam, det är så många fler än jag.
Det känns kanske som en tröst eller man hoppas på det iallafall, för tanken av ensamheten gör ont.
Du har nu fyllt 14 år, det är fredag.
En dag du ser hur gängen samlas, de tisslar och trasslar, du själv är inte inkluderad.
Du tittar på från ditt sovrumsfönster hur det leks burken ute på gården.
Mamma frågar om jag inte skall gå ut och vara med, istället för att sitta på mitt rum.
Rummet som var min trygghet, det var mitt hem, fyra väggar och tak.
Den plats jag inte behövde vara si eller så, jag var accepterad i min miljö.
Jag tog mig modet och gick ut för att vara med, de blev jag sist in som fick vara hon som räknade.. 1...2....3....4....5...
Skratten börjar komma, jag kikar försiktigt fram och fortsätter räkna 6...7..8..osv
Jag när sådär 100 och det är dags att börja leta, jag var inkluderad i gänget och i leken, det var nu de gällde att vinna.
Jag letade och letade men kunde ingen finna och det var heller ingen som tog chansen att springa fram.
Där stod jag, inkluderad i en lek jag plötsligt var helt själv i.
Var det sista gången jag någonsin skulle våga vara med , för där och då stod jag inkluderad i en lek jag plötsligt lekte ensam..
Jag blev lämnad ensam i den ensamhet jag redan var i.. Ensamhet kan göra ont.
De här är början, en blogg där jag vågar berätta hur ensamheten var och hur den faktiskt är.
Tack för att du läste så här långt.
På återseende. 🌸