• Sjukhus •
En vinterdag i december försvann marken under mina fötter för första gången.. jag var på jobbet och det plingade till i min telefon, jag ser att meddelandet är från min storebror..
"Jag är på sjukhus men du behöver inte vara orolig, allt ordnar sig.. "
Pulsen steg och jag visste inte vad jag skulle svara, tankarna snurrade och jag försökte förstå vad som hade hänt. Varför var han på sjukhus? Hade han krockat med bilen?
Jag vågade inte säga något till mina kollegor men jag kände mig så förvirrad och tillslut var jag tvungen att fråga om han ville ha besök och om det var något han behövde.
Han svarade att jag gärna fick komma och hälsa på och i meddelandet stod det att han var inlagd på den låsta psykiatriska avdelningen. Det var då det slog mig.. han har försökt att ta sitt liv. Tårarna började rinna ner för mina kinder och jag sa snabbt till mina kollegor:
"Min bror har försökt ta livet av sig, jag måste åka till honom nu.. "
Vägen till sjukhuset var så lång, sju mil kändes som en hel evighet och jag visste inte vad jag skulle mötas av när vi väl skulle komma fram.
När vi kom fram möttes vi av låsta dörrar och för att få komma in var en personal tvungen att släppa in oss och där inne fanns vår bror.
Hur kunde han hamna här? Vad hade hänt? Det fanns så mycket frågor..