DAGEN DÅ DU DOG

Det närmar sig Annies dödsdag. Det är också därför som det är lite tyst från mig här inne. Jag värker. Jag gör ont. Jag försöker andas fast det känns tungt. Men jag vill dela med mig av något jag skrev vid Annies dödsdag förra året. Om evigheten.

Jag skrev en gång för länge sen, att du måste finnas. Nu kurar jag ihop mig och grämer mig inför dagen då du dog. Tid är ett märkligt begrepp.

Ändå är det obehagligt tydligt,

att du är död i resten av mitt liv.

Om ändå resten av mitt liv inte lät så långt. Resten av mitt liv är en lång tid för en enda önskan. För en enda dröm. För en enda längtan. Resten av mitt liv är en lång tid att drunkna i kärlek som inte har någonstans att ta vägen.

Resten av mitt liv, utan dig, är omöjligt att linda in i fina ord. Och det går inte att begränsa smärtan, till en enda dag, dagen då du dog.

För resten av mitt liv är en evig ström

av smärta kommen av sorg och av längtan. Resten av mitt liv är att alltid veta, att du en gång fanns. Att jag hade dig. Att du, gled ur mitt moderstarka grepp. Att du nu bara är en förnimmelse av en tid. Ett minne av en känsla. Någon som var allt. Någon som är, allt. Någon som fanns, och sen inte.

Jag skrev en gång för länge sen, att du måste finnas. Nu kurar jag ihop mig och grämer mig inför dagen då du dog.

Trots att jag vet,

att resten av mitt liv utan dig,

sträcker ut sig framför mig

som en evighet.