TRIGGERS KAN DRA ÅT HELVETE

Ibland kan jag vara på världens bästa plats i tillvaron. Allt flyter på som det ska. Sorgen har tagit paus. Jag har mer energi än vanligt. Allt verkligen bara flyter på exakt så som jag önskar. Och så plötsligt från ingenstans blir jag triggad av något.

Triggers är piss. Triggers är fiender. Triggers är mina hatgrejer. Triggers förstör allt. Triggers kan vara precis vad som helst. Det kan variera och det kan påverka mig olika starkt. Dom dyker upp när jag minst anar det och oftast när jag är på en bra plats. Åtminstone så är det då dom tar som hårdast. Det är då det gör som ondast. Det blir liksom, som en käftsmäll.

För ja, så är det nog. Att sorgen efter mitt barn fortfarande kan chocka mig brutalt. En trigger kan vara en påminnelse om att Annie är död. Även om jag aldrig någonsin glömmer att Annie är död, så kan jag ändå glömma bort att tänka på det stundvis. Det finns ögonblick, minuter, kanske till och med timmar, då jag inte tänker på att Annie är död. Om det då kommer en trigger, då blir det nästan som om hon dör igen.

Och det gör hon. Hon dör igen och igen. Hon har inte bara dött en gång? Varje ögonblicks paus som avbryts av en trigger - är hennes död på nytt. Det är fysiskt. Jag hade nog aldrig tänkt på det så innan. Att sorg är fysisk. Att den gör ont i själva huden. I organen. Men det gör den. Och en triggers är exakt det. Smärtan i hela kroppen när Annies död sköljer över mig.

Triggers kan vara allt från sjukhusmiljö till barnkläder på Lindex. En låt på Spotify. Eller varför inte en flicka på fyra år som skrattar? Eller ännu värre - som gråter. Det kan vara en matvara på Coop, ett barnprogram på Netflix, En doft. En bild. En vän. Triggers går aldrig att förutspå, för ena dagen är det en trigger. Andra dagen inte alls.

Triggers är piss. Men samtidigt så tänker jag att dom kommer av en anledning. För att det är dags att släppa ut massor av känslor som jag spärrat in senaste veckorna. Eller månaderna. Sen så antar jag att man inte ska låta triggers kontrollera ens liv? Hindra en från att göra vissa saker eller leva på ett visst sätt? Och det är ju lättare sagt en gjort. Jag går alltid en omväg för att slippa barnkläder. Beställer alltid online till Leo och undviker "tjejkläder" - fast jag ju en gång i tiden var väldigt noga med at köpa "tjejkläder" även till Leo.

Nej, att inte låta triggers ta över en, och förlama en, är lättare sagt en gjort. Det är okontrollerbart. Så ibland kan jag faktiskt vara på världens bästa plats i tillvaron (utifrån mina förutsättningar). Sen kommer en oväntad trigger. Och jag är tillbaka i sorgens avgrund.

Tillbaka i djupets djup.

Där Annie dör, ännu en gång.