top of page

Trauma

Jag reste. Så långt bort man kan resa utan att lämna Europa. Jag har alltid känt mig som mest levande just då. På flygplatsen. På väg. I accelerationen och precis när planet lyfter och det slår lock för öronen och man är på väg. Omgiven av mat som inte smakar som vanligt och främmande språk. Det har nog alltid varit så, insåg jag. Jag är inte rädd. Jag tror gott om människor. Trauman har skadat mig mycket i mitt liv, men de har inte gjort mig vassare. Snarare tvärt om. Jag är mjuk, har rundade kanter och är elastisk. Kanske är det för att jag fått gå sönder så många gånger och sedan lagat mig själv. Jag känner mig tryggare, insåg jag denna gången, ensam i en lägenhet med tvivelaktigt lås i ett land där jag inte förstår språket, än hemma. Jag känner mig inte trygg hemma. Jag började må sämre där borta. Först var det sorgen och längtan och insikten, återigen, att man inte kan fly från sina känslor. Jag har försökt många gånger. Flyttade till Nordamerika men fastnade i anorexi, grät och skrek in i mina magra armar i Italien. Svimmade i Spanien. Ville dö på Heathrow. Jag vet ju. Att sorgen är den samma. Men det blev ännu en gång tydligt för mig, när jag åkte genom natten i en skranglig buss utan säkerhetsbälten, med en chaufför som luktade alkohol. Allt jag kunde göra var att titta upp på stjärnhimlen och gråta. Du skulle varit 29 veckor i magen, du skulle varit med på denna resan. Jag bodde själv istället. Och det var fantastiskt att slippa dela den där lägenheten med tvivelaktigt lås med en person som misshandlar mig. Men det var jobbigt att du inte var med, Elise. Men det var inte saknaden efter min Elise som gjorde att veckan i värmen blev jobbig. Det var tryggheten. När jag fann den, kom också insikten. Om hur illa det var, och jag blir hela tiden tröstad med att det ju är över nu. Att jag är fri. Men jag mår sämre av relationen nu än vad jag gjorde när jag levde i den. Då var den vardag och allting var mitt fel. Visst är jag fri nu, fysiskt. Men jag är inte fri. Jag återupplever, har mardrömmar, minnesluckor, smärta i kroppen, tappar andan när okända nummer ringer eller sms:ar, eller när ett konstigt mail dyker upp. Jag ser honom överallt. Hans bil. Hans familj. Jag fastnar ofta i känslan av att vara det han sa att jag var. Ful. Äcklig. Otillräcklig. Illaluktande. Lat. Självisk. Dålig. Trög. När jag fastnar i det, har jag en tendens att följa spiralen neråt. Jag kommer aldrig träffa någon. Det är inte en slump att det är jag som är kvar ensam. Ingen vill ha mig. Det kommer aldrig bli bättre. Trauma är min lott i livet. Jag förtjänar det. Det kommer hända igen. Människor är till för att såra mig. Jag är skapt för att bli utnyttjad. Jag har blivit bättre på att inte följa med i spiralen. Men det händer fortfarande ibland. Jag är inte framme. Jag är inte läkt, som jag ibland trott. Jag har inte kommit ut på andra sidan. Jag har alldeles precis nu börjat smyga mig in på steg två av traumabearbetning. Steg ett är trygghet. Steg två är bearbetning. Jag vandrar in och ut. Jag känner mig inte redo för att drunkna i det här. Men jag vet också att jag aldrig kommer kunna simma om jag inte slänger mig ut i det mörka vattnet. Jag är rädd. Jag får påminna mig själv, hela tiden, om att jag är fysiskt trygg. Jag är en våt pöl med bultande hjärta och öron som dånar. Men detta är inte min första gång. Läkandet funkar så här. Man slänger sig ut, och precis när man tror att man ska drunkna tar man sitt första simtag. Jag har en jobbig tid framför mig. Det är okej. Genom är enda vägen ut. Jag har så mycket kvar jag vill göra. Jag ska leva. Men först ska jag överleva.

45 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page