top of page
  • lejonmamman31

Tiden läker inga sår.

Den bara går samtidigt som jag står stilla i något slags märkligt vakkum. Jag varken älskar eller hatar. Är varken arg eller ledsen. Jag upplever en total likgiltighet. En känslolös, kall, hård likgiltighet inför den person som jag en gång älskade djupare än havet.


Insikterna har börjat tränga fram. Händelser jag stuvat in längst bak och längst ner i minnenas arkiv klättrar upp ur sina lådor och träder fram i ljuset. Som den gången jag fick prematura värkar i vecka 32 på grund av det eskalerande, psykiska våldet. Inläggning, värkhämmande medel och sängvila för att försöka hålla kvar barnet i magen några veckor till. Inte ens då fick jag lugn och ro. När jag inte svarade i telefonen bråkade han om pengar över sms.


Känslokylan är en form av dissociation enligt min samtalskontakt. För minnena är alldeles för våldsamma och traumatiska för att jag ska kunna närma mig dem känslomässigt utan att hamna i chock. Så hjärnan stänger av i ett försök att bearbeta utan att behöva genomgå en total härdsmälta.


Det är sällan framgongsrikt. Man behöver känna för att komma vidare. Känna allt. Ilska, sorg, förtvivlan, hat och slutligen försoning med det som hänt. Men samtidigt fortsätter livet obönhörligt och jag kan inte stanna upp. Jag måste laga mat, tvätta, städa, diska för en mycket liten människa är beroende av mig och av att jag fungerar.


Tiden läker inga sår. Den går och går. Och sorgen består.



Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page