top of page
  • alice.skriver

The bravest thing I ever did was to run

Elise. På morgonen idag fick jag ett mail av TryggHansa. “Halvvägs i graviditeten – grattis”. Du skulle blivit 20 veckor idag. Jag skulle firat att du var halvbakad, tagit magbilder, men det blev inte så. Istället sa jag upp mina två graviditetsförsäkringar och stannade hemma från jobbet.

Idag, klockan 11, låg jag i sängen med ångest som strålade ända ut i benen, kramade om halsen och gjorde ont ut i ryggen, nacken och huvudet. Klockan 11 för tre veckor sen födde jag dig - det är något av det finaste och värsta jag varit med om.

Jag är tacksam att det blev som det blev, en förlossning. Jag önskade att få göra det på operation, nedsövd. Men det var läkande för mig att få föda dig – hur trasig jag än varit sedan dess.

Den senaste veckan har jag drunknat i skuld och skam. Jag har avskytt mig själv, sett ner på mig själv, pratat illa till mig själv. Velat sluta leva för att få en paus.

Jag lovade dig att jag skulle frigöra mig från Honom. Det var dealen. Jag ska jag frigöra mig och leva för dig. Om jag gör detta, ska han inte få inskränka på mitt liv mer. Jag har sakta börjat inse att jag måste förlåta mig själv. Jag behöver bearbeta att beslutet jag tog inte var ett beslut jag ville ta, men det var ett beslut jag tog av kärlek. Hur det nu kan hänga ihop.

Så jag berättar för mig själv just det, att jag gjorde det av kärlek. Jag tänker igenom varför jag inte hade kunnat ta hand om dig själv – han hade ju aldrig låtit oss vara.

Jag säger förlåt till dig Elise. Senast idag på kyrkogården. Det började åska och ösregna så jag åkte dit. Bara på vägen till bilen, en 15-sekunderspromenad, var min jacka genomblöt och det droppade om håret. Jag ville så gärna vara nära dig i ovädret. Åska och ösregn är min grej, kanske hade det blivit din också? Kanske hade vi om ett år packat ner dig varm och trygg i vagnen och gått en promenad, och om två år tagit på dig regnstövlar och hoppat i pölar tillsammans? Jag kan se det framför mig och le, medan tårarna rinner. Vi får aldrig veta hur det hade blivit, men jag gillar känslan av att föreställa mig bra stunder med dig.

Stunder när vi båda är i trygghet.

Jag tände ljus igen. Det regnade så mycket att jag fick tända om ett av dem. Jag tänder två åt gången, det känns bättre. Ett för dig, ett för mig. Vi två, tillsammans: jag vill bara vara tillsammans med dig igen. När jag lutade mig framåt rann regnvatten från min luva ner innanför tröjan. Jag stod där vid ljusen, blundande upp mot himlen. Pussade på mina fingrar, och tryckte dem mot glasrutan och sen sa jag “jag älskar dig Elise, jag är så stolt över dig".

Efter några sekunder lade jag till “Jag måste förlåta mig själv, Elise. Jag kommer bära med mig dig för resten av livet. Jag kommer alltid älska dig. Men jag måste förlåta mig själv, för jag går under av skuldkänslorna. Jag tror innerst inne, att du skulle vilja det också. Det känns så”. Då blixtrade det till, och av någon anledning började jag räkna. Precis vid ettusensjutton small det till ordentligt. Åskan ekade över himlen en lång stund. Stan var tyst som den sällan annars är, men hela himlen dundrade. Då kändes det som att du fanns med mig. Som att du sa “Ja mamma, jag vill att du förlåter dig själv”. Siffran 17 har snurrat genom min hjärna hela dagen, jag har grämt mig så över att du idag skulle vara halvvägs hos mig men bara fick bli 17 veckor. Jag vet att min hjärna kanske bara hittar på att det var du, att siffran 17 ens betyder något. Men idag väljer jag att tro att du var med mig just då. Det var en av de finaste stunderna jag varit med om sen du försvann. Efteråt, kände jag en slags ro i själen som jag inte känt på länge. Inte som att sorgen tagit slut, eller att det kommer vara enklare härifrån och framåt. Bara som att jag kanske kan våga fortsätta jobba på att förlåta mig själv. Jag försöker lita på min magkänsla igen och jag märker att katastrofångesten kommer mer sällan - det vill säga bara några gånger om dagen, när jag vågar göra det. Jag försöker lyssna på annan musik än min sorgespellista. Det känns ovant efter en månad, men jag försöker. Jag lyssnar allra mest på Better man av Taylor Swift men brukar sjunga såhär istället:


I wish it wasn’t 4 am standing in the mirror thinking to myself “You Know You Had To Do It”, the bravest thing I ever did was to run ... Sometimes in the middle of the night I can feel you again, I just miss you I just wish he was a better man *

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page