top of page

TACK FÖR DEN HÄR TIDEN

Jag tänkte först skriva förlåt för att jag inte varit så aktiv här inne senaste veckorna, men insåg hur fel det kändes... jag har ingenting att säga förlåt för. Och jag tänker att det är det som har varit lite problemet för mig på sista tiden. Att jag har tappat mitt annars tydliga syfte med mina sociala medier och SORGCOACHEN. För att det helt plötsligt har känts som krav, förväntningar och problemlösning. Som att jag ska sitta på alla svaren, ge av hela mig och finnas där för er (för jag vill ju det). Problemet är, att jag själv har varit så himla vilse på sista tiden. Jag känner en inre längtan, som att jag hör mig själv ropa men inte lyckas förstå mitt eget budskap. Jag har varit lidande senaste månaderna och blivit min egen sorg. Nu när det har börjat stabiliseras och jag har börjat landa lite, så har jag inte lyckats se var jag ska landa. Vem är jag utanför all sorg?


Jag har tvivlat på mig själv. På mitt liv. Jag har tvivlat på mitt nu och min framtid. Jag har tvivlat på Instagram, och på er. Funderat på varför jag gör det här? Varför jag visar min sårbarhet in i det djupaste och varför det känns som att det är allt som jag är. Jag är väl mer än bara sorg? Mer än bara änglamamma och sorgbärare. Och jag vet det, jag ser det. Jag hör bara inte hela budskapet. Det är helt enkelt för högt brus. För mycket tankar på vad jag ska dela, hur jag ska dela det. Vad jag ska göra, hur jag ska göra det. Hur mitt liv har varit. Vad det ska bli av det sen. Jag hör inte mig själv tänka. Eller egentligen, så hör jag nog inte tystnaden. Mina tankar dränker allt det där som verkligen behöver höras. Under all sorg finns lilla jag som väntar på att få komma fram, blomma ut och gå hand i hand med allt som är jag.


Jag snuddade vid tanken på att stänga ner bland annat min Instagram, gömma mig i ett mörkt rum under ett svalt täcke, stänga av telefonen och försvinna från alla måsten. Men sen hände något. Jag släckte lampan och började läsa under värmen av ett levande ljus. Jag tog djupa andetag när jag stod på ängen och gjorde absolut ingenting. Jag lyssnade på granarna i skogen och kom nära en hjort. Jag fick budskap om att följa min dröm. Jag tänkte på Annie och såg två stjärnfall. Jag startade datorn och skrev ett kapitel om hemlös kärlek. Jag hade ett djupt samtal om livet. Jag insåg att jag springer för snabbt mot något som inte finns. Jag behöver landa. Jag vet inte exakt hur. Men jag vet att jag stannar här inne, och på Instagram, åtminstone ett tag till, för att jag tänker fortsätta dela med mig av allt det som gör mig sårbar. Jag bara vet, att jag är här för att göra just det. Men också att jag måste hålla mig till det som känns rätt. Jag måste stanna upp när mitt sikte är för långt där framme.


Så jag tänkte skriva förlåt, men jag har ingenting att säga förlåt för. Istället vill jag säga, vad fint att just du är kvar här inne. Jag känner att det betyder något speciellt. Att vi inte är färdiga med varandra. Av någon anledning så lever vi samtidigt, precis just nu. Jag vet inte vad det betyder, och kanske var det just därför jag gick vilse. För att jag glömde för en stund, att allt inte handlar om, att sitta på alla svaren. Ibland handlar det inte ens om att ställa själva frågan. Det handlar bara om att stanna upp och lyssna.


Så tack för den här tiden

Och tack för vad det än är som kommer nu.



362 visningar1 kommentar

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page