top of page
  • Sara Flyckt

SÖRJA I FÖRVÄG

SORGCOACHEN publicerade igår ett inlägg om Väntesorg och jag har reflekterat så mycket över just det på senaste tiden. Så många gånger under tiden som Annie var sjuk, som jag sörjde så många olika aspekter, och kände mig hela tiden så dum. Hur kan jag sörja Annie, när hon inte är död?


Dels så tänkte jag att det skulle bli självuppfyllande profetia. Att Annie faktiskt skulle dö av att jag oroade mig för hennes död. Framförallt att om jag inte tänkte positivt, så skulle det vara mitt fel att Annie dog. Som om jag skulle ha haft den typen av kontroll överhuvudtaget. Sen var det så många saker jag sörjde. Det var att Annie var sjuk och inte kunde göra samma sak som dom andra barnen. Det var att mitt liv med henne hängde på en skör tråd. Det var allt som vi kanske aldrig skulle få göra tillsammans. Det var allt som jag sörjde för hennes skull, allt som hon saknade, längtade efter och ville göra. Det var mig som mamma, hur jag hade varit innan allting. Pigg, energisk och glad. Nu var jag utmattad, ledsen och orolig. Det finns säkerligen en miljon fler anledningar till att jag sörjde i förväg. Och så himla rimligt när jag tänker på det nu.


Jag tänkte också att det var fel att sörja något som inte hänt än. Att det var att ta ut smärta i förskott. Men det spelade inte någon roll hur många gånger jag sa till mig själv att jag inte borde sörja i förväg. Det var bara så. Jag hade inte kunnat stoppa mig själv hur mycket jag än försökte. Idag önskar jag att jag istället hade haft verktygen att tillåta alla mina känslor. Jag skulle ha tagit hand om mig själv istället för att skälla på det oundvikliga. För man slutar ju faktiskt inte att tänka på något bara för att någon säger åt en att sluta. Tvärtom? Man tänker på det ännu mer PLUS med extra ångest.


Jag undrade faktiskt om det jag kände var något normalt. Faktum är att jag till och med undrade, vad det var för något som jag kände eftersom det inte kunde vara sorg, eftersom att Annie levde fortfarande. Men det var sorg. Det är sorg. Väntesorg! Sorg är så många olika saker. Ett misstag som många av oss gör är att stoppa sorg i ett fack eller i en mall. Vi har förväntningar på något som vi kanske inte vet något om. För hur mycket jag än vet om min egen sorg efter mitt barn, så vet jag ju inte hur det är att sörja till exempel en förälder. Så varför ska jag ha förväntningar på det? Vi får lära oss det tidigt, att saker ska passa in i en mall. Men nu måste vi avlära oss det och istället lära oss att lyssna på individen. Det är bara den som vet som får ha något att säga om sitt. Vi behöver inte kunna allt. Låt sorg få vara en sån sak som vi aldrig ser oss som fullärda inom. Eftersom man aldrig kan veta hur sorg är för någon annan.


Alla förväntningar gör bara att vi inte kan sörja som vi behöver. Eftersom vi tror att vi sörjer fel. Hur kan man sörja fel? Jag säger som alltid, det är bara du som äger din egen sorg.


Låt ingen ta den ifrån dig.



Inlägg: Blog2_Post
bottom of page