Syskon

Min barnlängtan kom sent. Eller snarare, den kom knappt alls. Det var en ytterst svag biologisk klocka som ringde. Vi var 33 år gamla och vi blev gravida oförskämt fort. För vissa säker provocerande fort.

Vi var otroligt tillfreds med ett barn.

Men vi hade också ett, eller fortfarande har vi ett, barn som mer än något annat skulle vilja ha syskon. Som skulle må bra av syskon. Och utifrån det började tanken på ett syskon födas.

Men först fyra år senare var vi redo, och även nu gick det oförskämt fort från tanke till resultat.

Och så föddes vår dotter, i januari 2022. Och hennes plats i familjen var direkt självklar.

Och sen en morgon i mars vaknar vi upp och hon är död.

Från levande till död på ett ögonblicks sekund.

Ingen chans till farväl.

Hon är borta. För evigt.

Inga desperat skrik får henne tillbaka.

Storebror lär sig allt för tidigt att inte allt går att laga. Att mamma och pappa inte kan lösa alla problem.

Tomheten är enorm.

Och konstig.

Hur kan någon på blott två månader förändra hela ens världsbild?

Hur kan någon så liten skapa ett så stort tomrum?

Hur kan saknaden vara så intensiv?

Hur kan vi från att vara nöjda och lyckliga med vår treenighet nu vara miserabelt olyckliga i densamma?

Hur blir man lycklig i sin treenighet igen när det varit fyra? Går det ens?

Hur kan vi från att varit svalt intresserade av fler än ett barn nu inte önska något annat än fler barn?

Och missförstå mig rätt, inget barn i världen ersätter henne.

Men hela mitt väsen skriker efter ytterligare syskon. Familjen skriker efter fler medlemmar.

Och mitt i sorgen och smärtan när vi detta lilla lilla hopp. Hoppet om en regnbåge.

Och samtidigt rädslan för vad vi gör om det inte går. Om livet ska spela oss ännu ett grymt spratt. Om åldern tar ut sin rätt.