top of page

Stöd från oväntat håll.

Jag definerar mig själv som ateist. Jag är inte med i svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud. Speciellt inte nu. Snarare ser jag min dotters död som det ultimata beviset för att ingen gud finns.


Ändå finner jag att jag pratat mer med vår präst än med flertalet av mina vänner sen hon dog.


Kanske säger det mer om vännerna än prästen...


Vi pratar aldrig om Gud. Hon bryr sig inte vad jag tror eller inte. Hon försöker inte få oss att tro.


Hon visar kärlek och medmänsklighet.


Vi pratar om livet. Vi pratar om dottern. Om det som inte blev. Om känslor. Hon lyssnar. Hon byter inte ämne eller ryggar tillbaka.


Och det är väl egentligen det man behöver. Någon som vågar lyssna, som orkar ta emot.


Och man kan hitta det på de mest oanade platser.









35 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Vardagen går helt ok nu. Hjulet snurrar på med hämtningar, lämningar, aktiviteter, mat och jobb. På något konstigt sätt har vi vant oss. Vant oss vid att vara tre. Tanken på henne levande. Att se henn

Innan dottern var sonen ren lycka. Kan han inte få fortsätta vara det undrar någon? Men hur tvättar man bort det svarta kletet som slukat allt i min omgivning? Alla står där kladdiga, i svart klet. Sv

Livet rusar på, runt oss. Det känns som att jag stannat. Som att jag inte är med på tåget. Kvarglömd på stationen. Det gick med dottern som dog. Och det verkar inte komma några nya tåg. Tåget som gåt

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page