Stöd från oväntat håll.

Jag definerar mig själv som ateist. Jag är inte med i svenska kyrkan. Jag tror inte på Gud. Speciellt inte nu. Snarare ser jag min dotters död som det ultimata beviset för att ingen gud finns.

Ändå finner jag att jag pratat mer med vår präst än med flertalet av mina vänner sen hon dog.

Kanske säger det mer om vännerna än prästen...

Vi pratar aldrig om Gud. Hon bryr sig inte vad jag tror eller inte. Hon försöker inte få oss att tro.

Hon visar kärlek och medmänsklighet.

Vi pratar om livet. Vi pratar om dottern. Om det som inte blev. Om känslor. Hon lyssnar. Hon byter inte ämne eller ryggar tillbaka.

Och det är väl egentligen det man behöver. Någon som vågar lyssna, som orkar ta emot.

Och man kan hitta det på de mest oanade platser.