Sorgen sitter i kroppen

Min famn är tom.

Kroppen vittnar om graviditeten men famnen är tom, brösten likaså.

Saknaden efter henne är fysiskt smärtsam.

Innan trodde jag sorg satt i huvudet.

Inte som en smärta i hela kroppen.

Nu vet jag annorlunda.

Det gör så fruktansvärt ont att hon inte är här.

Det är så j*a smärtsamt.

Och jag upprepar min orimliga önskan till universum, snälla ge oss henne tillbaka 💔.

Senaste inlägg

Visa alla

Vänja sig

Vardagen går helt ok nu. Hjulet snurrar på med hämtningar, lämningar, aktiviteter, mat och jobb. På något konstigt sätt har vi vant oss. Vant oss vid att vara tre. Tanken på henne levande. Att se henn

Kan han inte vara få vara lycka?

Innan dottern var sonen ren lycka. Kan han inte få fortsätta vara det undrar någon? Men hur tvättar man bort det svarta kletet som slukat allt i min omgivning? Alla står där kladdiga, i svart klet. Sv

Tiden står still

Livet rusar på, runt oss. Det känns som att jag stannat. Som att jag inte är med på tåget. Kvarglömd på stationen. Det gick med dottern som dog. Och det verkar inte komma några nya tåg. Tåget som gåt

Inlägg: Blog2_Post