top of page

SORG ÄR LIVSVIKTIGT

"Det är inte sorgen som på ett enda sätt blir lättare. Det är du som blir starkare."

För mig har sorg alltid varit ensamhet, rädsla, tragedi och något man varken visar eller pratar om. Men genom den här sorgeresan har jag på något sätt fått bära min sorg med stolthet. Jag har känt mig ensam, och gör det fortfarande många gånger. Jag har varit rädd för att bli ledsen, och jag har känt tragedi kring att det här hände mig. Men jag kan inte på något sätt förändra det som har hänt. Sorgen blev min och därför bär jag den med stolthet.


Förstå mig rätt. Jag önskar inte sorg på någon, men jag önskar inte heller att ta bort sorgen från någon som sörjer. Jag har en dotter vars död ger mig en sådan oumbärlig sorg. Annie. Hon gör mig stolt. Att sörja henne är lika naturligt som att älska henne. Därför, bär jag min sorg med stolthet. Att ta bort sorgen vore att ännu en gång förlora henne. Jag tror därför att vi skulle behöva förändra hur vi ser på sorg. Det som hände är tragedi, sorgen är inte det. Sorgen är livsviktig.


Innan min dotters död var jag livrädd för sorgen. Skräckslagen. Jag trodde att sorgen skulle döda mig. Jag vet dessutom att det finns människor som har dött av sorg. Hur skulle jag någonsin klara av att möta och bära denna hemska känsla? Jag ville veta att jag skulle överleva. Jag ville veta hur andra i sorg gjorde för att orka vidare. Skulle det gå att skratta igen? I ett försök att hjälpa andra har jag tidigare skrivit att det blir lättare med tiden. Det går lättare att leva efter ett tag. Men det är inte sorgen som på ett enda sätt blir lättare.


Det är du som bär sorgen, som blir starkare.


Det är du som med tiden inser, att sorgen inte är din fiende. Sorgen är där för att påminna dig om en person som du aldrig vill glömma. I varje skratt skickar sorgen fram hennes ansikte. Då blir det som att hon är med och skrattar. Det får dig att gråta, men utan minnet hade du varit tom. I varje gråt håller sorgen om dig hårt, och håller din saknade person så nära det går. Då är det som att personen är med och tröstar dig. Det får dig att gråta ännu mer, men utan henne hade du varit tröstlös. I alla steg du tar, är sorgen med och övervakar dig. Vid tillfällen då ditt minne svävar för långt bort, skickar sorgen fram ett minne av din saknade person. Det får dig att värka, men utan alla små påminnelser, hade hela du varit ett enda stort hål.


Jag antar att det jag menar, är att vi lägger allt för mycket skuld på sorgen, som ju är där för att hålla oss om ryggen. Det finns inget att vara rädd för. Du är inte ensam, sorgen är ditt sällskap. Sorgen är inte din fiende. Sorgen blir inte lättare. Men ni lär känna varandra. Du blir starkare. Därför kan vi alla bära vår sorg med stolthet. Med det sagt så hoppas jag att sorgen aldrig lämnar oss, vi som redan har fått den. För på många sätt är sorgen en gåva. Sorgen är ju trots allt bara kärlek som inte har någonstans att ta vägen.


Jag hoppas därför bara att jag och sorgen lär känna varandra tillräckligt mycket för att inte krocka, utan för att istället kunna gå jämsides.


Och tillsammans hålla Annie vid liv.

- Kram Sara


6 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page