Som en flytande sten

Jag känner mig som en flytande sten. Jag guppar helt osjälvvalt den vägen vågorna för mig.

Vissa dagar ligger havet mer stilla, jag kan ligga på rygg och kisa mot solen. Känna värmen , smärtsamt omedveten om när jag kommer sjunka till botten igen.

Så kommer stormen som förväntat.

Jag anar den i de mörka moln som uppenbarar sig, i de små regnen som känns som iskalla spikar, i vågorna som plötsligt blir högre och till slut inte är möjliga att följa med på.

Så hamnar jag undan ytan.

Jag sparkar allt jag kan för att bara få ett andetag med syre så jag orkar hålla andan en stund till.

Och när jag väl kommer till ytan skriker jag ut allt jag behöver skrika innan jag fyller lungorna med hälften kallt havsvatten och hälften luft.

Och sen sjunker jag som den sten jag är.

Chanslös, i ett bottenlöst hav. Där ser ingen och ingen hör hur högt jag än vill skrika.

Och för varje gång jag kommer upp har min yta härdat av att gyttja på botten.

Vanan av alla gånger jag drunknat har gjort mig tyst.

Jag har lärt mig nu.

Det är inte lönt att skrika