SNÄLLA GE MIG HOPP

Det har inte bara varit ett helvete under december och julen. Det har också varit mysigt och fint på många sätt. Men det går inte att sticka under stolen med att det är en tuff sorgetid för mig.

I november har vi både Annies dödsdag, och Leo JJs födelsedag. Det ena kan ju låta trevligare än det andra, men faktum är att jag inte vet i förväg vilket som ska kännas svårast. En födelsedag som ska vara trevlig, kan förvandlas till en obeskrivlig saknad som gör ont på ställen i kroppen man inte visste att man hade. Medan en dödsdag när familjen samlas, pratar minnen och äter gott, kan bli trevlig och rolig. Det. Går. Inte. Att. Förbereda. Sig.

Sen har vi december där varje dag är en plåga. Den mysiga julstämningen blandas med avgrundsdjup sorg över att Annie missar barnens högtid. Barnens månad. All den glädje hon skulle ha spridit blir så påtagligt frånvarande. Varje dag påminner mig om allt jag missar med henne. Det är outhärdligt. För att inte prata om julafton. Nyårsafton innebär också så mycket smärtsamt. Så mycket som aldrig blir. Det är dag, efter dag, efter dag med smärta och sorg.

Sen har vi då 4 januari. Den absolut svåraste dagen på hela året: Annies födelsedag. Det går inte att förlika sig med att hon fyller år fast hon inte fyller år. Det är en omöjlig ekvation som varken hjärnan, hjärtat eller själen förstår. Den själsliga kortslutningen som jag skrivit om tidigare, den gör sig påmind, växer sig starkare och helt plötsligt känns det som att allt som gör en till människa, slås ut och man bara svävar runt i ett smärtsamt vakuum.

Det. Går. Inte. Att. Förbereda. Sig.

Men nu är även den dagen över och jag har en otroligt stark längtan efter sorgpaus. Jag skulle vilja bara få vara Sara för ett tag. Utan all smärta och alla tårar. Utan huggen i bröstkorgen i varje andetag. Jag vill absolut inte glömma Annie. Eller sluta sörja henne. Men jag önskar en stund av annat fokus. Kanske lite fokus på mitt liv så som det är. Istället för allt fokus på det som aldrig blir.

Jag vet inte om det är något jag kan styra själv. Men jag ska försöka ge mig själv lite andrum. Det har varit två extremt långa månader. Nu behöver jag paus. Jag behöver glädje. Lycka. Framtidshopp.

Snälla.

Ge mig hopp

om ett liv att inte bara stå ut med.

Ge mig hopp

om ett liv att trivas i.

Snälla.