Små små steg

Idag lade jag upp alla hans nallar från begravningen på hans rum.

Jag öppnade hans fönster för första gången, släppte in luft som han inte andats.

Lät det all syre han andades i sitt rum flyga fritt.

Allt står orört sedan sista gången han var där inne. Alvedonen ligger kvar på sängbordet som skulle gjort hans smärtor mindre.

Det låter banalt. Men hela min kropp vrider sig i ångest.

Jag började tänka på att köpa ny soffa, men alla våra stunder tillsammans i den gör det svårt.

När vi tog hem hans döda kropp satt vi i den tillsammans hans allra sista timmar hemma.

Våra allra sista kramar finns i soffan.

Jag vill inte städa bort det sista av honom. Och jag vill inte byta bort alla våra minnen där vi satt han och jag.

Jag vill bara andas samma syre som mitt barn.

Jag vill inte lära mig leva utan dig älskling. Jag vill inte växa runt dig. Jag vill växa med dig.

Jag saknar dig så