SLAGEN HJÄLTE

Okej, tystnaden från mig, både här och på sociala medier, beror på min utmattning. Jag började må lite bättre och jag började jobba 25% men så i och med årsdagen för Annies död, så kraschade jag totalt. Sen har jag inte lyckats ta mig tillbaka igen. Det har varit en brutal frustration. Det kändes som att jag gick "back" i mående. Går det ens att räkna så? Jag har världens finaste, bästaste doktor. Han sjukskrev mig på heltid igen och har varit ett enormt stöd. Han lindrar min ångest helt enkelt. Jag önskar att alla fick honom!

Vid årsdagen för Annies död så gjorde jag ett magplask in i sorgen och under många, långa mörka veckor så ville jag inte ens vakna. För det är brutalt att slås av tanken att det är såhär det ska vara. Det var såhär det blev. Det är som att insikten slår till mig hårt i ansiktet mellan varven. Som att kampen för att försöka må rimligt okej, plötsligt blir helt obetydlig. För det kommer ju inte bli bättre? Annie kommer alltid att vara död.

Nu känner jag dock återigen en längtan efter att må lite bättre. Att kämpa för att nå en "normal" vardag. Men var sak har sin tid. Jag utsattes för extrem press under många år, utan någon möjlighet till återhämtning. Så därför är det inte heller konstigt att jag inte vet hur jag ska gå tillväga för att få energi på normalnivå igen. Jag menar, jag var rädd för Annies liv varje dag i flera år. Samtidigt bodde vi på sjukhus i tid och otid. Och sen kom pandemin och ännu mer rädsla? Egentligen är man väl någon slags hjälte som fortfarande lever. Men jag känner mig mer som en slagen hjälte.

Jag vill släppa min webbsida, och min app. Men energin räcker inte hela vägen. När jag får energi ska jag göra vad jag kan för att hjälpa andra i sorg.

Ta hand om er. Ge er själva utrymme för återhämtning. Att gå in i väggen är liksom en kamp tillbaka. Så unna er vila innan ni når fram till dit.

Kram Sara