Sörja vackert

Elise När ska jag börja sörja vackert? När ska jag sitta med rullande tårar längst kinderna i stillhet? När ska jag sluta få panikångestattacker av saknad och sorg? När ska jag kunna andas när jag är vid din minneslund där jag är som närmast dig, när ska snoret sluta rinna, när ska ska tårarna sluta rinna i sån takt att hela synfältet försvinner? När kommer jag inte längre behöva kippa efter luft, kämpa för varje andetag? Kämpa för att få luften flöda ner i lungorna och sedan ut igen? Kommer jag alltid behöva kämpa för att ens vilja fortsätta? Jag undrar när jag ska lära mig sörja vackert, Elise. När mascaran inte längre ska rinna bort, längst med kinden och halsen? När kommer rösten sluta vara hes av gråt? När ska jag orka möta blickarna på kyrkogården? Jag undrar när jag ska känna fullkomlig rättighet att sörja dig? Sörja det du aldrig fick bli. Jag undrar om när, eller ja, om jag någonsin igen kommer känna din närvaro? Jag undrar när din aska ska grävas ner? Hur det kommer kännas då. Jag har haft suicidtankar i många omgångar. Detta liknar inte dem alls. Detta liknar ingenting jag varit med om förut. Jag har ingen längtan bort från livet Elise, jag har en längtan till dig. Jag behöver vara där du är.

Körsbärsträdet och himlen utanför lägenheten dagen då jag fick reda på att jag var gravid med Elise