top of page

Röda flaggor

Jag går sönder i cykler Saknar dig mer idag

Vaknar ändå,

äter – andas - duschar


Jag saknade dig mer

igår också


Elise. Ingen av oss hade kunnat få det bra i hans strypgrepp. Det börjar sjunka in, även om jag glömmer det ibland. Även om jag lägger skulden på mig själv, så handlade det inte om någon av oss. Jag har alltid haft svårt att förstå hur risken för kvinnomisshandel ökar vid graviditet. Men jag fick själv uppleva det. Han slog mig aldrig. Jag brukade försvara honom för alla jag känner. Jag brukade till och med försvara honom när vårdpersonal sa till mig att han inte beter sig friskt. "Han gör det inte med mening" var standard. Jag har landat i, att det inte spelar någon roll. Jag har kommit ut på andra sidan, utan honom vilket jag är lättad över, men också utan dig vilket jag är förkrossad över. Han kan inte nå mig längre. Sakta börjar jag känna mig trygg hemma igen. Det var längesen nu som jag kände så. Jag har alltid haft svårt att förstå hur man kan stanna med en psykopat. Jag fick lära mig det också den hårda vägen. Min barnmorska sa till mig "ingen blir kär i en psykopat, de vet att de inte kan bete sig så förrän de har fått dig tro att de är den enda personen som faktisk finns där". Hon hade rätt. I början var din pappa inte alls som han var på slutet. Han love bombade mig, var enkel att prata om jobbiga saker med, han fick mig känna mig otroligt trygg. Något som jag behövde. Hans mamma brukade säga, att om det inte funkar mellan er kommer han aldrig hitta någon som är så bra för honom som du är. För jag gav. Jag är empatisk, känslig och jag kände att jag kunde få honom må bra. Jag gav nästan allt jag hade och tappade mig själv. Det kom i bitar, fragment. Först ville han spendera varje ledig stund med mig så att jag inte fick gå på AW med jobbet. Fastän jag verkligen ville. Men det var en så liten sak då, det var första gången det knöt sig i magen men jag ville ju faktiskt umgås med honom också. Sen blev han sur för att jag hjälpte min trötta 2-barnsmamma till syster med att köpa julklappar ett par dagar innan julafton, i en timma, en vecka efter att han hade flyttat in. Det var inte omtänksamt av mig att lämna honom ensam i en lägenhet i en stad där han inte känner någon. Han hade ju flyttat hit för min skull, offrat så mycket, och jag gav ingenting tillbaka. Jag kände redan då att jag höll på att kvävas. Men alla sa att det ÄR och ska vara jobbigt att flytta ihop - tills man landar i sina roller och allting faller på plats. Jag sa samma sak till mig själv. Sen kom den där dagen när jag behövde egentid och jag fick dåligt samvete för att jag gick en promenad själv. Han ville aldrig gå ut och gå, men ville heller inte att jag skulle göra det utan honom. Jag fick dåligt samvete om jag var med min familj, som jag alltid stått väldigt nära. Han berättade för mina föräldrar hur otroligt smutsigt jag hade det hemma. Jag hade vid den här tiden 38,5 graders feber dygnet runt sedan någon månad tillbaka. Mamma hade på grund av det varit hemma och hjälpt mig städa dagen innan. Det var inte smutsigt, men han fick mig känna mig så dålig, otillräcklig och rent av äcklig.


Sen kom den största grejen dittills - han flyttade in hos mig. Jag hade 2 enkeltäcken, alltid haft, sedan jag köpte 180-säng. Jag förklarade att jag behöver ha ett eget täcke att snurra in mig i för att känna mig trygg när jag sover bredvid någon - i ett tidigare förhållande hade jag vaknat upp, dåsig av sömnmediciner, av att min dåvarande kille våldtog mig fastän jag sagt nej till sex flera gånger. Fastän han visste att jag gick i traumabehandling för sexuella övergrepp i barndomen. Jag behöver ett eget täcke för att kunna slappna av. Men om det var så att jag inte kunde somna med huvudet på hans bröstkorg varje kväll, om jag inte ens kunde ligga alldeles intill utan täcke och kläder mellan oss så älskade jag inte honom. Jag stod på mig först, detta var viktigt för mig, men det slutade att ha sov under mitt enkeltäcke istället, så vi köpte ett dubbeltäcke. Han grät i bilen för att jag hade så stark vilja att han aldrig skulle få ha någonting på sitt sätt och att han var tvungen att lära sig acceptera att det var så han fick välja att leva om han skulle vara med mig. Han sa "jag är hellre olycklig med dig, än lycklig med någon annan". Jag är empatisk och kände mig otroligt dum. Så jag försökte sluta ha en stark vilja, jag ville inte att han skulle känna så: jag ville inte såra honom. Men meningen om att han hellre var olycklig med mig, den stannade kvar. Den gav mig en sån olustig känsla - och igen, knutarna i magen. Det började med små saker. Jag tog upp att jag tyckte det var jobbigt, särskilt med täcket och egentiden, Han skyllde på mina tidigare trauman men att jag kunde lita på honom. Han skulle minsann aldrig behandla mig som flera personer behandlat mig förut. Och jag trodde honom. Jag ville ju att det skulle vara så. Detta är bara små fragment från några veckor innan han flyttade in, och första veckorna som sambos. Han flyttade in i december, redan i januari blev det jobbigt - bortom dessa exempel. Det eskalerade under våren. När jag blev gravid och vi fick reda på det första veckan i maj, brakade helvetet lös. Jag är så fast i sorgen efter min dotter att jag inte har orkat komma till den här delen av bearbetning än. Men det kommer. Jag saknar honom inte. Men på en vecka förlorade jag både personen som jag trodde var mitt livs kärlek, framtiden med honom och min dotter. Framförallt min dotter. Jag förlorade att vara gravid, att vara mamma. Det är okej att jag behöver tid på mig efter det jag gått igenom. Det är ett emotionellt trauma som drog upp mina gamla trauman. Ett emotionellt trauma som återupprepade sig och blev värre under 11 månader.


Gårdagens och dagens ljus Jag försöker trösta mig själv med detta. Fastän jag nyss varit på graven, boxat in i ett träd, gråtit mot trädet och till den lysande staden, rosa himlen och regnet som föll när jag började gråta. Tänt ännu ett gravljus, suttit i fosterställning bredvid och haft en panikattack. Och sen skrikit så högt jag bara kunde i bilen på väg hem. Det var psykisk misshandel, sexuella övergrepp och psykologiskt våld i nära relation. Inte som jag bara upplever det, utan som kuratorer, läkare, barnmorskor och sjuksköterskor kategoriserat det när jag berättat små delar av vad som egentligen hände. Jag tror det är viktigt att sätta ord på min upplevelse. Kategorisera, göra logik av det, förstå. Jag har alltid skrivit när det blir jobbigt, som om jag åderlåter mig själv på smärta genom att få allting på pränt.

27 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen i

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page