Pandora ask

När ens barn för öppnas en värld ingen vill veta om.

En värld där barn dör.

Barn ska inte dö.

Därför stänger vår hjärna ner när någon säger att deras barn dött.

Vi stänger ner, skärmar av, tittar åt ett annat håll.

För vi vill inte veta av det.

Om jag blundar, syns jag då?

Om jag sticker huvudet i sanden, försvinner det onda då?

Men det enda vi som förlorat ett barn vill är att ni inte tittar bort.

Att ni inte skärmar av.

Att ni lyssnar.

För vi lever i en värld där barn dör.

Ni också.

Enda skillnaden är att våra ögon och sinnen är helt öppna. Alla katastrofer forsar inom oss.

En flod som inte går att stänga av.

Vi vet att precis allt kan gå åt helvete.

För det har det redan gjort.

Vi kan inte välja glädje.

Vi kan inte välja att tänka positivt.

Kanske kunde vi det när våra sinnen var skyddade av en slöja av naivitet.

Men den slöjan är borta.

Vi är hudlösa, blottade och sårbara.

Naiviteten är borta

Jag saknar den så.

Jag önskar jag kunde stänga Pandoras ask igen.