top of page
  • lejonmamman31

Om början på slutet och starten på livet som inte blev som tänkt.

I efterhand har jag förstått att det aldrig handlade om barnet. Vårt barn. Mitt barn. Hans barn. Inte egentligen.


Det handlade om att mitt fokus flyttades. Om att jag fick någonting som var viktigare än honom. Någonting som skulle ta tid. Tid som dittills gått åt till att serva honom. Laga hans mat, tvätta hans kläder, massera hans rygg och var kåt, tillgänglig och tacksam på beställning.


Ett barn skulle också kosta pengar. Plötsligt krävde jag att han betalade sin del av kostnaderna, för jag behövde buffra inför hennes ankomst. Det blev mindre cash över till hans svindyra hobbies.


Och ett barn innebar att jag ville återuppta kontakten med mina föräldrar och mina syskon. Människor han framgångsrikt arbetat med att isolera mig ifrån.


Han skulle inte ha någon jävla unge.


Men jag visste direkt att jag inte kunde tacka nej till detta livets största gåva. För jag har alltid velat bli mamma. Mitt livs största dröm var att få bli mamma. Och jag visste att jag hellre skulle dö än att döda mitt barn.


Livet blev inte som tänkt. Jag fick det största någon människa kan få. Den största kärleken, den största lyckan, det största förtroendet. Ett barn att älska och vårda. Samtidigt gick  drömmen om kärnfamiljen gick i kras. Jag förlorade min partner, mitt barns pappa och min identitet som någons kvinna när jag valde mitt barn. Och samtidigt som jag älskat mer än jag någonsin gjort i hela mitt liv, har jag också sörjt mer än någon gång tidigare. Sörjt att min graviditet blev en kamp för att överleva. Att jag kände mig så otrygg att jag sov med en fruktkniv under huvudkudden. Att jag behövde gömma pengar i madrassen för att han inte skulle ta de ifrån mig. Att jag behövde sätta mig i en taxi med mitt nyfödda barn och fly våldet. Att samhället svek oss och inte skyddade oss. (För vem fan agerar inte när en gravid kvinna berättar att den blivande pappan slår i möbler precis bredvid hennes mage? Ingen tydligen. Ingen.) Och att mannen jag älskade aldrig fanns på riktigt. Jag har utvecklat PTSD, knölstruma och troligen även fibromyalgi och har fått hörselskador av skrik-våldet jag utsatts för.


Om detta och mycket mer kommer min blogg handla om. Jag måste skriva anonymt då jag lever under hot. Hot som samhället stöttar och uppmuntrar.

Kroppen minns.

Jag har varit borta härifrån ett tag. Jag har befunnit mig i någon slags handlingsförlamad apati. Inte vetat vad jag känt och inte kunnat sätta ord på det. Men kroppen minns. Och kroppen känner. Som d

Förlorad naivitet

Ni vet den där härliga naiviteten. Den som gör att man tror gott om alla människor man möter. Den som gör att man tror att om man gör gott så får man gott. Och att om man är snäll och ömsint så kommer

Liten frånvaro

Det som jag länge skrikit mig hes om har hänt. Min dotters pappa gick över gränsen och är nu anmäld för våld mot mig. Det innebär att jag har en del hel att stå i just nu. Framförallt i att återigen b

1 comentario

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
Invitado
08 mar 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

Åh vad ledsen jag blir när jag läser det här. Vad är det för fel på vårt samhälle!? Jag är så trött på att auktoriserade jävla människor inte förstår! Varför ska kvinnan behöva leva som anonym och under hot?

Medans mannen kan gå fritt i samhället och leva på som ingenting har hänt!? Vi får starta en grupp, precis som dom har i USA, med en massa ”bad asses” motorcykel killar som hotar fanskapet om han så ens andas I närheten av kvinnan. Skapa ett skyddsnät helt enkelt! All kärlek till dig anonyma kvinna…

Me gusta
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page