top of page

När slutade du känna att du förtjänar den sortens kärlek som du är ute efter?

Min sorg handlar om mer än förlusten av Elise. För jag förlorade även mig själv. Och det var inte första gången. Mitt läkande har gått baklänges och slagit knut på sig själv senaste veckan. Jag har blåmärken som inte syns. Jag har blivit sparkad och slagen under bältet så många gånger nu, att jag inte minns hur det började. Om det är något jag har nått insikt i av röran som under nästan ett år var mitt liv, så är det vad jag har för mål för mina framtida relationer. Jag har satt målet högt och kommer inte nöja mig med något mindre. Efter att varit en kronisk people pleaser har jag börjat sätta gränser. Jag jobbar på mig själv, för att läka. En person som själv tagit sig ur en relation där psykiskt våld förekom sa att en övning som verkligen hjälpte henne, var att fråga sig själv "när slutade du känna att du förtjänar den sortens kärlek du är ute efter nu?". Det var inte i min senaste relation som slutade såhär trasigt som det började. Det var inte i någon av mina vuxna relationer. Jag var 8 år. Nu ska jag skriva ett brev till henne: Alice 8 år, och gå igenom vår resa i alla relationer och lova henne att vi aldrig kommer acceptera den typen av kärlek igen, hon och jag Jag kramar mig själv varje morgon och säger "jag älskar dig". Till frukosten tänder jag ett ljus för Elise, ett för barnet Alice och ett för vuxna Alice. Vi behöver läka mycket båda två. Vi är trygga nu, alla versioner av mig. Elise fick aldrig bli trygg. Det spär på ihåligheten. Meningslösheten. Ändå är det hon som gör att jag orkar även när energin är slut, kroppen kollapsat och hjärnan är dimmig. Jag lovade att leva för henne. Jag vill inte svika henne mer än vad livet redan svikit henne. De flesta dagarna är hon det enda som får mig fortsätta.

28 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Är det rimligt?

Det har varit en tung höst. Att Juni har blivit sämre är ju egentligen inget att diskutera. Och inget som människor behöver berätta. För jag kan både se och förstå själv vad som händer. Jag tänker på

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page