top of page

När man lämnar

Jag var nog inte förberedd på hur svår ensamheten skulle komma att kännas: jag längtade efter den. Att bara få vara ifred. Att bli lämnad ifred. Mot slutet av vår relation kunde jag, som egentligen inte är alls dramatisk eller utåtagerande, springa iväg från "diskussioner" (dvs manipulationsförsök) och låsa in mig på vår toa. Jag låg på golvet och grät ut. Bad honom lämna mig ifred. Sådär vågade jag inte göra utan att låsa dörren till toaletten. Det som först varit lite gulligt, att han alltid ville vara nära, hade blivit en mardröm. Jag var nästintill totalt isolerad med honom. Jag var sjuk och därför hemma från jobbet under flera månader, tappade kontakt med kollegor, vänner, och till sist familj. Det var bara han, och jag förstod inte då hur illa han behandlade mig. Att min febersjukdom förmodligen delvis försämras av det traumat jag levde i: av alla nätter jag inte visste om jag skulle vakna av fingrar inuti mig, av alla tårar för att övertyga mig att göra saker jag varken orkade eller ville. Av allting som jag "orsakade" honom. Hur jag ständigt behövde kompensera för det. Var skyldig honom. Alla nedvärderande kommentarer. Om jag skulle duscha var han alltid med, jag kunde inte gå och handla utan att han skulle med, promenader, allt. Till slut var han alltid med vid toalettbesök också. Som om han visste, att om jag fick utrymme att tänka själv skulle jag förstå vad som hände, vad han gjorde. Nu har det gått 7,5 månad sedan jag bad honom flytta ut. Ensamheten kväver mig, den finns i tårkanalerna: alltid redo att reagera. Jag vet att jag är kapabel till mycket, så självförtroende har jag. Men min självkänsla är på botten. Det känns inte som att jag förtjänar något som är bra. Allt oftare slår tanken mig, att det inte skulle spela så stor roll för särskilt många om jag bara försvann ut ekvationen. Jag har min familj, ett jobb jag tycker väldigt mycket om med flera roliga kollegor, lite vänner som ses ibland och min Linda. Familjen betyder såklart massor men jag behöver liksom hitta ett liv utanför dem också. Jag VILL ju ha både relation, barn och vänner- då kan man ju inte bara umgås med sina föräldrar. Linda börjar jag gråta tacksamhetstårar bara av att tänka på. Hon står stadig åt mig, och jag åt henne. Det är en vänskap jag önskar att alla kan få uppleva någon gång.

Ändå känner jag mig allt som oftast så otroligt ensam. För de flesta av mina vänner är inte vänner som prioriterar mig, att träffa mig. Jag känner mig som någon form av sistahandsval, alltid. Och att då vara 30+ och singel utan barn, gör att jag bara känner mig så himla bortvald. Som om jag inte var bra nog. Blev kvar och över och ingen vet om det kommer bli bättre, om jag kommer hitta en bra kärlek någon dag - om jag kommer höra hemma någonstans. Ensamheten kväver mig. Den tar bort allt det roliga i det roliga. Den gör att jag känner mig hemlös i min nya fina lägenhet: jag har ingen familj att fylla den med. Det där lilla rummet som gav mig pirr inför ett eventuellt syskon till Elise börjar mest kännas som ett hån: jag går inte in där ens för att städa, för det gör bara ont. Jag vill börja med antidepressiva igen bara för att slippa känna, i en tid där jag nog bara faktiskt behöver tillåta mig själv att göra just det. Känna. Känna ontet ensamheten och ledsnaden och gå igenom utan fusk. För jag är inte kliniskt deprimerad. Det är min livssituation som skaver hål i själen, men inga mediciner kan ju ändra den. Det står jag för. Just nu är jag handfallen inför det, orkar inte, har en svacka. Jag gråter varje dag. Gråter när någon är för snäll mot mig för det känns inte som jag förtjänar det, gråter när någon avvisar mig eller ger mig kritik, för det påminner om misshandeln. När det blir för illa tar jag Stesolid, somnar, sen börjar dagarna om i samma ordning. Jag saknar Alice innan misshandeln, och insikten i att hon aldrig kommer finnas igen skrämmer mig. Så mycket trasslades sönder inom mig. Jag vet inte om jag kommer kunna lita på någon igen. Jag är redan en annan version av henne, som jag visserligen gillar. Men det gör ont att den nya versionen är så ensam. Jag kvävdes av att aldrig få vara i fred och nu kvävs jag av att vara ensam. Att sätta gränser plockar bort en hel del människor från ens liv. Och jag vet ju att jag hellre är ensam än att bli misshandlad.


40 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Livet hände

Livet hände, snabbt och mycket. Jag totalt checkade ut härifrån ett långt tag. Checkade ut från sorgen i ett desperat försök att skapa mig ett liv utanför den. Insikterna föll till slut på plats, jag

Får jag bära vitt idag?

"Bär vitt 20/3 för alla spädbarn som lämnat oss för tidigt" står det på min instagram. Överallt i flödet ser jag personer i vita kläder, som sörjer barnen som aldrig fick leva eller som dog alldeles f

Invärtes kram

Jag lär mig att ta hand om mig själv och ge mig själv det jag behöver. Efter traumat som var min förra relation, och traumat med att behöva avbryta en långt gången graviditet med ett barn som jag älsk

Inlägg: Blog2_Post
bottom of page