top of page

MITT "NYA LIV"

Jag har på många sätt strävat efter att lämna det "gamla livet" bakom mig. Och då menar jag inte Annie, absolut inte. Men det livet som jag hade när hon levde. Allt som var "normalt" då, känns liksom tungt nu. Som att allt bara är en enda stor påminnelse av ett liv som inte längre är. Ett liv som aldrig blir.


Jag bestämde mig för ett tag sen för att sälja lägenheten. Den bär på för mycket tunga saker som påverkar min hälsa negativt... Jag förstod att det skulle bli jobbigt att lämna den, men tänkte att det i en förlängning skulle bli bättre för mig. Jag menar, Annies dagis ligger precis utanför lägenheten. Jag har ingenting alls emot förskolan i sig, och jag är väldigt förtjust i personalen som har visat sitt stöd på många sätt. Men påminnelsen av att Annie brukade vara där, och inte bara vara där utan att hon älskade att vara där, det gör ont varje gång jag tittar åt det hållet. Att då se det flera gånger varje dag... Det blev för mycket. Och sen alla minnen överallt. Jag vill såklart minnas, vilket gör hela försäljningen till ett dilemma, men att bli påtvingad minnen konstant, det är rätt så tungt. Det är svårt att leva vidare då.


Lägenheten är nu såld och om en vecka ska jag flytta ut. Så nu har jag det jobbigaste framför mig. För det är fruktansvärt jobbigt. På samma sätt som jag vill undvika att bli påminnd om allting hela tiden, på samma sätt vill jag inte heller glömma. Att lämna lägenheten känns som ytterligare ett steg bort från Annie. Tänk om jag förlorar minnen på grund av det här? För så är det ju, vi kan inte minnas allt även om vi önskar det. Så det blir ett steg bort, men också ett steg framåt.


När jag nu försöker lämna det gamla livet bakom mig, så måste jag försöka inkludera Annie i mitt nya. Kanske blir hon en stor del i mitt sorgprojekt med SORGCOACHEN. Och webbplatsen. Kanske kan jag hitta plats för henne i vad det nu är för nytt som kommer i framtiden. För hon må tillhöra det gamla livet, ett liv som aldrig blir. Men hon är också en del av mig. Vilka steg jag än tar för att stå ut med livet, så är hon en ständig följeslagare.


Kanske är hon till och med den som ger mig mest motivation till att försöka skapa förändring. Kanske är det allt som jag behöver, i mitt "nya liv".




11 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
Inlägg: Blog2_Post
bottom of page