MITT LIV ÄR NU

Jag har haft migrän i flera dagar. Och Alle är borta på jobb i veckorna, och Leo har varit hos sin pappa. Det betyder att jag har varit väldigt ensam med mina tankar. Inget jobbande, inga vardagsmåsten, inga rutiner. Jag har bara vilat och tänkt. Det kan kännas riktigt jävligt när det händer. Men det kan också kännas väldigt viktigt.

Inte förrän man verkligen får tid att tänka, så inser man hur mycket man annars undviker att tänka på sånt som ligger och trycker och snurrar i huvudet. Det gör mig deppig att hamna i dom här situationerna, men jag tror också att det är nyttigt. Just den här gången har jag funderat mycket på hur livet skulle ha sett ut om Annie fått leva. Hur skulle hon ha varit som 6 åring. Som tonåring? Där har vi en smärta som jag förstår att man inte vill släppa ut. Men jag har också reflekterat mycket över vad jag gör med mitt liv. Jag har så mycket jag vill göra. Ändå sitter jag och bara grämer mig över att livet inte blev som tänkt.

Efter all tid med utmattning har jag byggt upp en rädsla för trötthet. Det hindrar mig från att leva ordentligt. Stoppar mig från att träffa vänner, jobba med egna projekt och ta vara på min tid. Jag värdesätter planlösa dagar vilket leder till en inre stress ändå. En inre stress att inte hinna leva det liv som jag vill leva.

Just idag sitter jag inte inne på några fyndiga livstips. Jag känner bara en allmän hopplös känsla. Jag vill ta vara på min tid. Hur gör man det? Hur tar man vara på sitt liv och sina intressen utan att bli stressad? Jag har redan glömt alla tips jag fått om att planera, följa min värderiktning och hitta stunder för pauser. Jag behövde dom där migrändeppiga ensamdagarna. Hur hemskt det än låter. Jag behövde bli påmind om att leva mitt liv.

Det är ändå bara mitt liv

Som jag kan leva.

Och det är nu.