MITT LIV ÄR ETT SURREAKISTISKT KONSTVERK

När livet är ett öppet hav med allt vad innebär - höga vågor, soliga ögonblick, färgstarka kontraster.

Planeringen inför nästa år går på högfart, både vad gäller mitt eget liv, SORGCOACHEN och podden. Mitt i all sorg så roddar jag i livet och just nu känns det helt rimligt och helt okej. Efter Annies dödsdag kom en våg av sorg över mig, och nu ytterligare någon vecka senare så är det stabilt igen. Sorgvågorna är extremt höga, men när jag väl kommer upp till ytan så känner jag mig nästan motsatsen till sorgsen. Jag blir nästan euforisk! Det har varit en lång period av utmattning och när jag känner att det börjar lätta lite, och jag börjar få lust att göra saker igen, då känns det så himla underbart.

Risken under dessa perioder, är ju att jag tar ut mig fullständigt, just för att jag vill göra ifatt allt som hamnat efter. Så det gäller att vara försiktig förstås. Igår när det var första advent så var jag på julmarknad med Fridorna (Frida Karlin och Frida Göransson) och det gjorde så mycket för själen. Idag betalar jag med att vara trött, men själen är full så det är helt okej! Ja ni ser ju, allt går upp och ner. Jag stålsätter mig inför kommande månad (december) som en gång i tiden var årets bästa månad. Nu känner jag sorgen parallellt med glädjen och det blir utmattande på så många olika sätt. Jag är helt enkelt öppen för att sorgvågorna kommer att fortsätta härja året ut och jag får klamra mig fast vid något flytande så gott det går. Ibland kanske jag till och med kommer att surfa.

Det blev ett blandat inlägg idag. Sorgvågor och euforiska pauser. Vänner och trötthet. Men det är exakt så mitt liv ser ut. Det är inte svart eller vitt, men inte heller bara grått. Väldigt färgsprakande på olika nivåer och jag antar att det bara är att fortsätta måla det här surrealistiska konstverk som är mitt liv. Fyrverkeriet som var Annie fortsätter att stänka sina färger över mig. Oss. Tack Gud för det.

Efter årskiftet drar vi igång inspelningen av säsong två av En Enda Sörja, och då med helt underbara gäster! Dessutom så har jag kommit ganska långt med min bok, så nu gäller det att inte bli för osäker och ge upp. Kämpa Sara - kämpa. Och till dig som läser - ge inte upp. Eller gör det för all del, men se till att hålla ögon öppna efter en ljuspunkt. Det skiner igenom ibland, och då gäller det att slänga på sig solglasögonen och lapa sol. Finns inga undantag - alla har det förjävligt mellan varven. Du är inte ensam.

Kram Sara

Jag äter av livets goda med stor skopa - varje gång som jag får chansen.